Kämpar glöden orkar inte kämpa mer........
mhmmmm
Är det inte jävligt att man sätter sin tillit på personer som aldrig behärskat den? Hur löften kan behandlas så fel när det når fel händer? Då de man trott ska stå upp för dig antingen gör något radikalt du efter en lång tid (eller kanske aldrig) får veta, eller kanske istället håller käften när de borde sagt något? Nej, idag är jag besviken på mina s.k närståendes lojalitet som har påvisat sin ickeexistens. Kanske är det meningen att man faller i bitar för att någon gång bli hel igen..
Men tack ändå så jävla mycket. För ingenting.
Blir så frustrerad.
Äsch.. glöm det. Jag är bara gnällig idag eller?
Och du?
Här ligger jag igen, någonstans ibland alla tankar utan någon som helst möjlighet att bringa klarhet. Jag kan inte sova och jag kan inte släppa det faktum att jag gjort något jag lovat mig själv att undvika att göra. Jag har vänt på mig, legat både under och över täcket men inget verkat hjälpa just nu. Jag är helt enkelt för klarvaken för att sova, men alldeles för omtumlad för att kunna få ut något positivt av det. Jag kan inte sluta tänka. Tänka på dig. Tänka på vad vi gjort och kunnat göra men som inte blivit av. Jag kan inte sluta tänka på vad du gör just nu och varför du gör det. Om det kanske finns en liten chans till att du fortfarande ligger och tänker på mig också. Och isåfall varför..
Let's find out
Ibland måste man tänka bort sin nervositet och istället gå in med allt man har utan rädslan att förlora. Man måste kunna urskilja vad saker vore om de genomfördes så som man på pricken planerat att de skulle, och hur det skulle resultera i om det helt enkelt inte höll sig till det man först fastställt.
Det är svårt att släppa nervositet som ständigt gnager mellan hjärtslagen och som dessutom uppenbarar sig som brutala slag i magen, men man måste kunna se saker för vad de är, istället för att ta dem för vad de kan bli. Man måste emellanåt kunna se saker i nuläget och inte för var de varit eller kommer utvecklas till.. Men ikväll är det svårare än det någonsin varit förut.. För ikväll slår hjärtat ett extraslag utan att jag egentligen vill det. Ikväll är inte som alla andra kvällar.. Ikväll är en kväll då hjärtat slår lite extra hårt och slagen i magen blir till sparkar som får mig tappa andan. Gång på gång och om igen. Frågan är om det varit värt besväret.
IKEA - till för lovemaking.... Eller?
Hade jag inte varit så förvirrad som jag är nu tror jag nästan att jag faktiskt kunnat erkänna att jag var lite avundsjuk. Men bara pyttelite isåfall. För egentligen vill väl inte jag gå där och klappa på en mage som får mig väga alldeles för mycket, eller kanske bråka om jag och min blivande man ska ha blå eller rosa kaffeservis. Nä, det får nog faktiskt vänta lite ändå. Jag klarar mig rätt bra som det är.
Sista ord för mig idag.
Nog att man känner sig utkastad och inget värd! Men det här kommer nog gå bra. Den 2 november blir det arbetsinterjuv och den 10 november blir det möte med kommunen för hjälp med att hitta ett boende utanför kommunen samt ett jobb för att komma ifrån. Det jag behöver som mest kan jag inte få, det gör mig otroligt frustrerad.
Jag är helt omtumlad just nu. Det gör otroligt ont att man väljer kärleken före sin familj eller snarare just mig. Men jag har försökt gjort mig hemmastadd i "rummet" som jag ska bo i tills vidare som är 2 meter bredd och cirka 2,5 meter långt. Inte mycket att hurra för, men det får duga.
När jag landat på banan igen och samlat mina tankar kommer jag kontakta huvudpersonen i frågan för att kunna diskutera hur jag känner, varför jag gjort som jag gjort och allt vad personen behöver veta. Detta göra jag inte för att förstöra något eller göra någon irriterad utan för att jag kan inte se människor i ögonen som inte kan vara ärliga i sina förhållanden!
Ta hand om varandra och familjen. För jag vill inte att någon ska få uppleva samma sak som mig!
Dagen jag aldrig trodde skulle komma.
Nu sitter jag här! Vilket jag absolut inte trodde för cirka sex månder sen. Fyra kartonger, en mindre låta och en påse fylld med mina saker som ska bort. Bort härifrån och ner till ett annat ställe då det inte fungerar längre. Allt har splittrats upp på grund av en person. Jag förstår inte hur en människa kan ändra på så otroligt mycket! Jag är helt stum och mina fingrar skakar fortfarande efter gårdagens chock! Jag kan knappt tro att det är sant.
Om 50 minuter får jag hjälp med att frakta bort mina saker och efter det kommer jag aldrig komma hit igen.
Är det värt det?
Tjejer brukar ofta ha lätt för att vara känsliga men jag vet faktiskt inte när jag senast grät. Jag kan inte minnas annat än att det inte hänt på riktigt länge nu. Och visst är det skönt att vara stark, men ibland får man ta del av beslut som man inte vill veta av egentligen. Ibland får man trots sin otroliga lycka inse det faktum att man bara är människa och att man som det också har förmåga att älska någon av hela sitt hjärta. Jag är inte en människa som är gjort av stål och jag är inte så där hatisk och känslokall som man kan tro om mig. Alla har vi det där lilla varma och extra inom oss som inte alls människor ser.
Jag vet inte vad som är bäst för dig, vad du behöver och vad du troligtvis också vill, min fina vän.. Men jag vet också att jag inte fixar ett beslutstagande av dess like med fasan av vad som skulle kunna hända sen jagandes i ryggen. Jag vet att det är oundvikligt, men i samma stund kan jag inte släppa det. Jag är så rädd att förlora bland det finaste utan att jag ens har något att säga till om. Jag förstår dig helt och hållet men det här är tufft för mig också ♥
Ju mindre man jag förväntar mig, gör att det gör mindre ont
Jag hade en liten tanke. En tanke om att faktiskt ge upp inombords. Inofficiellt och rakt av. Lätt, strikt och rakryggat.
Jag hade en tanke på att låta det bli verklighet. Att faktiskt släppa på saker och ting för att inte bli lika besviken om det i framtiden skulle uppkomma oanade situationer. Jag hade en teori om att inget fenomen skulle vara otänkbart eller undanskjutet, eftersom jag, oavsett hur mycket jag än riktar in mig på något, inte vet vad som kommer att inträffa.
Så ikväll ger jag upp. Inombords och för att inte verka för angelägen. Jag är lite oberörd och lite mer passiv för att jag inte orkar sätta varenda tanke till något som jag i slutändan faller isär av. Jag håller mig till nuet jag inte greppat ännu, för att i hopp om att det med, eller kanske utan lycka involverat, faktiskt kommer att ordna sig på något sätt.
Alla kommer en dag att dö.
Jag kan inte låta bli att undra vad det är som alla tolkar som väsentligt. Med andras liv, andras felsteg och kanske med saker och ting överhuvudtaget. Jag blir frustrerad när personer som inte har anledningar till att lägga sig i mitt liv men som ändå gör det. Hur jag handlar ska väl för i helvete inte röra dem i ryggen när de inte har något med det att göra?
Jag kan bara inte låta bli att skriva det här, för att det finns enorma faktorer som får mig sitta här och slita mig i håret. Explosiva störningar riktade emot alla människor jag en gång försvarat och stått bakom som efter svek och osämja beter sig så jävligt. Jag är för naiv, det vet jag, men hur fan hamnade världen där den är idag? Hur i helvete har den söndertrasats så totalt av allas beteende när man faktiskt, en gång för längesedan kallades kompisar och annat stöd?
Ett avslut då det gång på gång lyfts fram att vi alla en gång ska dö, blir jag än en gång påmind om att det faktiskt är så. Så VARFÖR kan inte människor sluta ta andras liv på allvar och istället ta hand om sig själva utan att lägga sig i vad andra gjort, gör, borde gjort eller kommer att göra? Varför inte släppa falskspel och hämningar gentemot okända människor? Eller kanske för en gångs skull vända ryggen till de man inte tycker om?!
Jag är RIKTIGT JÄVLA LESS på människor som hela tiden, igen och en gång till, trycker ned andra. Som desperat hör av sig med elaka kommentarer för att till varje pris krossa någons självkänsla. Vi vet att alla mår bättre av ignorans, så varför då ödsla tid, ork och rå elakhet på att ta upp saker som får någon att må dåligt? Lägg ner istället.
Man själv är viktigast
Vi har alla dåliga dagar. Dagar då allt tycks gå fel och då minsta lilla felsteg eller fläck på byxorna skulle kunna få en att brista i tårar eller bråd och oavkortad ilska.
Men om jag ska vara ärlig förvånar jag mig gång på gång över hur mycket vi faktiskt klarar av i helhetsperspektiv. Förlust av de som står oss nära, skilsmässor eller avslut på något som betydde något, och ibland "bara" styrkan att kunna ignorera allt människor säger, tycker och tänker om en. Jag har fått otroligt bra självförtroende det senaste och kanske beror det också på att jag är riktigt jävla envis.
Blir du dumpad, förolämpad eller lämnad är det inte din förlust. Försök att se hur personen påverkade dig negativt istället för alla stordåd denne gjort. Gör saker du tycker om, tillåt dig själv att gråta men försök undvika att förklara till ALLA hur ledsen du är. Försök istället skriva ner det någonstans för din egen skull. Något som fungerat som en process av ilska har för mig också varit att adressera ett brev, med frimärke och allt genom att i det skriva precis vad man känner för att senare antingen riva sönder det i miljoner bitar eller att bränna upp det.
Den viktigaste personen i ditt liv är du själv. Människor kommer komma och gå, kanske föralltid lämna dig i en del fall och situationer, men du är ditt eget centrum. Agera också som att du har makten att förändra ditt liv, för det har DU själv makten att göra. Det är du själv som dessutom bestämmer när det är dags för det. Ingen annan.
Varför gör ni så här mot mig för ?
Jag önskar jag kunde sova när jag faktiskt säger att jag ska det. Att jag kunde släppa allt, om så bara för en stund. Ibland önskar jag att jag inte kunde tänka, och att jag var en ytlig tjej som på heltid inte kunnat se djupet i något. Du gör mig helt jävla galen.. Vet du om det? Vet du om att jag blir galen av allt det här, men att jag i samma stund finner tjusning i det? Vet du om hur mycket jag tid jag ödslar på att tänka, tränga undan tankar och att bilda nya? På att pinsamt nog behöva erkänna att jag tänker på dig..? Jag vet inte ens själv.
Vill inte höra mer lovord!
Ni vet när man lovar sig själv att bryta upp med de som får en må dåligt, eller då man svär på allt i världen att aldrig någonsin växla ord med denne igen? Ni vet säkert hur besvikelsen kommer över en då man än en gång står där tomhänt, med det hopp som en gång fanns, helt till spillo? Ni vet säkert också hur det känns att kämpa för någons bästa och ge allt för att laga bitar man inte har kraften att samla ihop, bara för att man faktiskt, bara för den gångens skull, trodde det var värt det?
Jag hatar att jag är så naiv. Att jag gång på gång förlåter dig eftersom jag aldrig egentligen haft något val. Jag hatar att du vissa dagar bestämmer mitt humör, och att du inte ger dig förrän du fått mig på knä. Jag vet att jag nu för tiden har styrkan att skjuta undan det, men att det också kommer dagar då jag verkar starkare än vad jag är. Då jag låser in mig, kväver huvudet under kudden och gråter försiktigt, för att ingen ska se eller höra. Som om det aldrig ens inträffade, för att jag skäms något otroligt för att inte vara stark nog att sätta en gräns du faktiskt inte trampar över igen.. och igen.. och igen.
Vad har de för betydelse?
Det handlar inte om att allting påminner mig om någon ständigt, eftersom jag själv kan relatera till det. Eftersom jag själv kan sätta gränser för hur långt det ska få gå. Ser jag en blå häst behöver jag inte utveckla tanken till att en kille jag tyckte om antingen gillade blått, eller att hans syster var allergisk emot pälsdjur? Eller om jag t.ex vill se en film ska inte det betyda att jag inte kan titta bara för att jag och han såg på den. Det är inte svårare än att tänka att det är en jävla video, eller att hästjäveln faktiskt är blå av samma anledning som att en katt skulle kunna vara röd. Försök att tänka så, det gör skillnad.
Omgjort och förnyat men samma känslor.
Jag har aldrig gillat honom och kommer aldrig göra det! För hans egna bästa hoppas jag på att han lyssnade på det sista jag talade om för honom!
Skriver mer senare........
Ångest......
Har jag haft de senaste dygnet för denna dag. Jag trodde det skulle kännas helt okej att komma "hem" igen. Att allt skulle kännas helt okej, vilket det också gjorde tills jag klev fram till brevlådan och fick en oerhört konstig syn. Två stora pappersförpackningar med ritningar, inredning, olika tak och allt vad det nu hör till när man ska bygga hus! Jag förstår inte, och inte blev det bättre när jag klev in där låg det minst lika mycket om att bygga hus! Jag blir så frustrerad. Jag orkar inte mer, varför kan han inte bara hålla sig till de han sagt? Jag tappar verkligen livsglädjen totalt för jag är helt slutkörd och jag hade helt andra förhoppningar om denna dag. Men som alltid blir det krasch!
Hur länge ska jag orka, när ska jag börja aggera på riktigt? För nu känns det verkligen som att hon tagit min familj. För ingen av dem bryr sig om mig längre! Ingen förstår hur jag mår och hur jag känner om allt det här! Jag känner mig så oönskad som de försöker stöta bort för att deras "nya" familj ska funka! Jag hatar det här, JAG HATAR ATT FÖLLA MER TÅRAR FÖR DEM. Flytta på dig och ge mig min familj tillbaka innan jag gör något dumt.
Jag saknar de gamla tiderna, då allt var bra! Då jag var accepterad, tills hon kom in i bilden! faaaaaaan!!!!!!!!!!!!!!!
Idag är dagen som inte kommer tillbaka imorgon.
Vad gör man om man verkligen behöver någonting? När man verkligen, verkligen, verkligen behöver någonting? Om man blir fullständigt galen för att man vill ha det så mycket och om det fäst sig i varje tanke och vägrar försvinna därifrån? Vad gör man då?
Hur beter man sig när det blir ett begär att få det man önskar och en huvudprioritering att förverkliga det? Hur gör man om man bara vill skrika för att man hade blivit så glad om det faktiskt vore som man önskade det var? Och hur vore det om det inte var så krångligt utan faktiskt blev så? Vad gör man när man inte längre kan sova om nätterna, och inte koncentera sig för att samma ämne ständigt fäster sig som en post it-lapp i pannan? En post it-lapp omöjlig att kasta bort, och en lapp man faktiskt inte heller vill slänga?
Vad säger man när man vill tränga undan alla de gamla minnena för att verkligen försäkra sig om att det nya får plats? Om det man vill vrider ur en som en svamp, och om man fullständigt sjunker ihop om inte drömmen skulle förverkligas? Jag tvivlar på att jag någonsin tänkt såhär förut, men om så är fallet var det för längesedan. Jag hade glömt den här känslan och jag vet fortfarande inte vart jag ska ta vägen. Jag vet vad jag vill, men inte vad jag begär av det. Jag är bara så omtumlad.. Och lite sådär läskigt lycklig p en och samma gång.
Förändringar
Det kanske känns som man är maktlös många gånger. Att man är missnöjd med sitt liv och dess tillhörigheter. Som om det aldrig händer något nytt och allt bara forstsätter i sin vanliga ordning. Jag säger inte att jag inte har sådana dagar för perioderna finns där, men man kan inte heller sätta sig kavat med armarna i kors och vänta på en markant förändring, för bidrar man själv inte till den, kommer den inte heller komma.
Vi leder av ständig tristess om något inte för oss framåt, och då är det viktigt att vi själva tar tag i det. Vi behöver förändring, eftersom det för vår självkänsla och medvetenhet som person framåt, och det är många gånger viktigare än mycket annat. Var inte rädd för att förändra även om det känns jobbigt för stunden, många gånger lönar det sig mer än vad det hade gjort att stanna i utgångsläget. Älska dig själv, älska dina beslut och älska ditt liv. Det. Är. Viktigt.
Josefin ville ha uppdatering!
"Du ska vara glad och snäll, normal, som alla andra."
Ibland tröttnar man. Tröttnar på allt det bra, det man vet bara är på ytan. Man önskar av hela sin själ att det ska vara på riktigt den här gången, en gång. Man drömmer sig bort på små moln, man har äntligen hittat rätt. Det här är inte fejk, det här tvättas inte bort så fort det händer något dåligt. Men man har alltid så fel. Minsta lilla och det blir åska och regn, de små molnen är inte snälla och stöttande längre, de är arga och oförstående. Hur kan man leva med detta, när detta händer om och om igen?
Hur kan man gå på den patetiska önskan man har om att vara lycklig hela tiden? Man lurar sig själv och slutar alltid upp i olycka. Man behöver den äkta känslan för att leva vidare i livet. Hur ska jag någonsin kunna lita på något eller någon med den här vanan? När jag är van att bli lämnad och hatad så fort något är det minsta fel. När jag inte har någon som tar mitt ord för vad det är. När jag än van vid att folk skjuter bort mina ord, de betyder ingenting. De är ingenting, de är luft.
Även om jag är ärlig är det ingen som litar på mig. Varför står jag ut med det? För min patetiska önskan att det ska ändras, att ni ska lita på mig. Att ni ska ta mig för den jag är och inte för den jag var. Jag är sårad, in i själen. Jag är inte sårad för tillfället, just nu, jag är sårad föralltid. Det sätter sina spår, ni märker inget, det är jag som får leva med det. Jag är en besvikelse, vad jag än gör och jag vet det. Hur mycket jag än kämpar är jag aldrig bra nog för er.
Ni kommer aldrig att ta mig för den jag är. Ni kommer aldrig se hur mycket jag utvecklats, hur bra jag blivit. Ni kommer aldrig tro på mig, aldrig ta mitt ord. De små molnen kommer aldrig vara fridfulla, de kommer förvandlas till åska och regn för minsta lilla. Ni gör mig illa utan att blinka, om ni bara visste vad det gör med mig. Om ni bara visste... Jag lever i en fasad, på ytan, men kommer något och skrapar bort den vackra ytan är det svart där under... Allt är så svart. Där är mitt inre.
Vill bara att alla ska se mig för den jag är nu idag, i nuet! Jag är inte ond, jag vill bara att man ska kunna se över mina brister som jag ibland har och som jag arbetat mig bort från.
>
