Jag får inte ge upp!
På något sätt känns det som att jag bara vill lägga allt bakom mig, då menar jag verkligen allt minsta lilla sak för att sedan gå vidare i livet med lösningar som blickar framåt. Få slippa gå runt med de där leendet som bara är påklistrat medans själen skriker.
Med Huvudet fullt med tankar. Ansiktet har ett påklistrat leende om dagarna. En kropp som vantrivs med dagar full med tårar. Ilskan som bäste vän och smärtan i hjärtat som största ovän. Ett liv som man bär på en rygg som snart går av. Känslan i kroppen är bara smärta som att någon försöker vrida ur det sista ur den blöt vidrig trasig disktrasa.
Man går ändå i all förtvivlan rakryggad, men kämpar för att inte ge upp. Söker styrkan att överleva. Skänker en tanke om frid och låter blickarna titta upp och framåt. En känsla av trasigt samvete av livet som man levt. En ångerfylld känsla som skapas av allt man en gång gjort och sett och en önska om att slippa se tillbaka men det är inte lätt.
Det är då med en dåres envishet som man kan fundera på, om världen verkligen är gjord så att någonstans där ute bakom det grå finns det alla söker och där lyckans färg är som himlen, jätte blå?
När man nu sitter här, i skrivandets stund sitter och funderar hur man ska man gå vidare och överleva, så kommer man på att ödet kan man inte styra över och att det man får här i livet finns det ingen som serverar på silverfat utan handling är också ett sett att få lida för det som man gör fel det är där man blir straffad.
Men fortfarande är det så att mitt huvud är fullt av tankar och funderingar. Går varje dag med ett leende som inte är äkta, själen skriker, en kropp som vantrivs att vissa dagar bara fälla tårar, ilskan som sin bästa vän och smärtan i hjärtat som största ovän.
Kanske har man bara oturen att föddas med förmågan att få genomlida detta ?
Någon viskar i mitt öra att det är inte konstigt att världen ser ut som den gör när verkligeheten och människor är och gör som det är! Jag tycker om alla människor på ett eller annat sätt, det är inte det. Finns ingen människa som kan komma och säga att jag inte gillar den.
Men hur det än är så står jag där mitt i livet och runt mig hand i handen står smärtan, förtvivlan, sorgen, ilskan, lidandet och även det förtrollat lyckliga livet och omfamnar mig, min hand, min själ. Vissa dagar vaknar jag och tänker fy f*n vad jag bara vill somna om och vakna igen när man mår bra och bara tänker hur härligt allt är, men vissa dagar vaknar man upp och inser att f*n vad jag mår bra och det här kommer bli en bra dag. Visserligen siktar jag varje dag på att dagen ska bli bra när man vaknar, men det är inte alltid det händer utan då känns dagen precis som jag nyligen försökt uttrycka mig här i min skrift.
Men när jag står där så har jag en önskan om att, Att någonstans där ute ligger livet på lur. Någon dag så är det min tur, min tur att lyckas, min tur att bli omtyckt, min tur att bli igenkänd för den person jag Egentligen är.
Fram till dess ska jag fortsätta gå med rakrygg och kämpa HELA vägen fram!
Om man ändå kunde..... Nä juste hon är där!
Varför i hela världen skulle jag ljuga? Jag skulle bara såra mig själv ännu mera om jag ljög om allt jag säger, gör och skrver! Det ända jag vill är att få ett slut på det här och ha tillbaka min familj. När ska någon reagera att jag bara sovit tre nätter i huset när jag under hela sommaren skrytit om att jag ska bo där tills jag flyttar hemifrån?
Jag känner mig så utlämnad och ensam. Jag får inte öppna min mun, jag ser långsamt på när allt bara försvinner från mig pga Hon! Ingen, absolut INGEN fattar hur jag känner och hur det här är!
Kan lika gärna stanna i Enköping efter sjukhuset i veckan. För det är ändå ingen som bryr sig eller som undrar vart jag är!
Tänker jag inte på det här under dagarna, så kommer det upp i mina drömmar under nätterna! Jag får rysningar bara jag tänker på hur äckligt allt är. Jag är så less du förtjänar inte mina tårar!
Skön dag.
Jag har mer skrivarglöd än jag tidigare någonsin haft, och jag gillar konstigt nog hösten. Kanske är det just nu, som varje år, bara jobbigt att spendera de mörka tiderna på egen hand. Men i dubbelmoralens tecken behöver jag inte vara ensam när jag har mina vänner. Det är så lätt att skylla på allt. Att må dåligt för att man inte orkar annat.. Men att må dåligt tär nog ännu värre. Nu är det dags att sträcka på sig. För jag tror på att det är min tur nu.
2010-09-15
Det enda som kan påverka vad vi tidigare gjort i våra liv är vår inställning. Alla gör saker som vi ångrar, och även om det är svårt att tro det ibland, så är det så det är. Jag har själv gjort saker jag skulle kunna döda för att få ogjorda, och flera gånger har jag själv bara velat dö för mina beslut och misslyckanden.
Har man känt såhär har man förmodligen också känt sig väldigt maktlös, som om man inte kan göra något åt det, och visst är det väl så också, eftersom man fysiskt sett redan har gjort det. Å andra sidan hjälper det inte att ha ångest över det. Det enda som påverkar oss är vår egen inställning, eftersom det är vi som gjort det vi gjort. Vad andra tycker, eller tror har hänt ska inte spela någon roll alls eftersom de själva inte vet vad som inträffat eller vad som egentligen sagts.
Ignorans emot människor som inte betyder något är viktig, för börjar man lyssna på utomstående är risken stor att man själv far illa. Människor som inte känner dig men som lägger sig i ditt liv har ofta avsikten att förstöra, eftersom de själva inte lyckats. Det är viktigt att bry sig om och lyssna på de råd och den kritik man får av närstående, och att inte se tillbaka på allt med ånger eller ilska. Vad som än händer är det din inställning som påverkar ifall du ska förtränga eller älta händelsen, så glöm aldrig att du är viktigast i ditt eget liv.
Sjukstuga? Nej det tror jag inte.
Hur som helst, jag var tvungen till att besöka apoteket. Jag hade hoppas på att mitt besök här bara skule förgylla min dag, men så blev inte fallet! Jag gick mot utgången, jag var helt uppe i min telefon där jag fick ett sms av en killa vid namn Jesper som skrev att jag är den nya "Jennifer Anka" när jag såg HAN, den där snubben som jag verkligen vill ta och bara uttrycka mig till. Men jag vågade inte, han var så lång, så bred, att jag backade och kläckte bara ur mig ett "hej". Faaaan jag hade världens chans, men jag hade ingen som helst slut att braka ihop där mitt i gången i Bålsta cenrum. fan fan fan! Jag vill mer än något annat tala om för denna herra att jag verkligen inte gillar honom. Allt skit du säger om mig och sedan spelar så trevlig mot mig.
Efter detta vart de raka vägen till skolan och sedan dagiset. Öppnade dörren och såg att lillebrosan sprang runt med en tjej och han talade om att hans flicka hette Linnea. När vi kom hem satte han på radion de första han gjorde och sedan ställde han sig på köksbordet där han började headbanga till musiken! ajaj vilken unge, vart kommer allt ifrån.
Värt att tänka på.
Varför sätter kläder status, varför sägs det uttrycka min personlighet? Det jag har på mig, påstås berätta vem jag är. Varför är det så?
Varför har en del perfekta liv med mycket pengar, och en del varken råd med utbildning, mat eller vatten? Vad är utbildning, och varför tar vi lärdom av all vetenskap? Har det inte gått för långt när folk dör på grund av våra egentillverkade klasskillnader? Varför har en del rätten, och andra inte?
Vem bestämde att just jag av alla tusen spermier, skulle få möjligheten att leva här på jorden? Och är det verkligen vad det klassas som? Är det en möjlighet att praktiskt taget få leva?
Varför söker jag kärlek, ett lättare sätt att leva, om jag inte ens vet varför jag lever? Varför placerar vi in alla människor i olika kategorier enbart grundade på vårt yttre, när vi alla har ett hjärta, vår egen tankeförmåga och ett skelett som håller oss uppe på den planet vi inte vet något om?
Varför finns det så många som undviker att tänka på sanningen? Den brutala sanningen om att ingen egentligen vet någonting? Varför lever vi? Finns det ens något svar?
Fy fan för dig !
Varför är det såhär, och hur kunde det bli så? Jag fattar verkligen ingenting, och jag är helt nollställd. Det går inte sluta tänka på det, tänka på dig, eller på alla de varför jag ändå inte kommer få svar på. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, och inatt har jag drömt mardrömmar. Tårarna vägrar sluta rinna och jag känner mig så otroligt lämnad. Tack så mycket, tack så in i helvete. Tack för ingenting alls och tack för allt.
Jag är inte vresig, inte trött, inte fundersam. Jag är bara riktigt jävla genomledsen och förbannad. Jag kväver gång på gång mina skrik. Allt påminner mig om det, och det går bara inte att släppa. Fy fan för dig, och för alla minnen som vägrar ta sig ifrån min hornhinna. Fan för alla ord du sagt och fan för alla dagar jag tillbringade tillsammans med dig. Fyfan säger jag bara. Fy fan för dig, Fy fan vad jag saknar DIG!!! ..
:'\
Och snälla fråga inte vad det är som händer med mig, för jag har själv ingen aning. Kanske jag bara inser just nu...
-
Nyss fanns det en möjlighet, och jag skäms inte för den för jag vet att den existerade. Jag var rädd att samma sak som hänt förut skulle komma tillbaka mot mig, men med all respons jag kunde önska litade jag på det vi hade, för jag tvekar inte en sekund över att vi faktiskt hade någonting.
Kanske gick det för fort, kanske hann du aldrig riktigt förstå, men jag förstod och jag hade precis alla drömmar uppmålade i mina tankebanor. Jag hade aldrig varit så säker på någonting förut, men så händer det här. Exakt vad hände, egentligen?
Jag saknar det och det kan varken du, jag eller någon annan på något sätt få mig att undvika för en del saker är bara som de är. Förhastade slut brukar bli svåra att ta sig igenom men det är väl också sånt man får räkna med emellanåt, antar jag.
Jag kunde bara inte lämna det här oskrivet med tanke på hur dåligt jag mår av att bära på det. Att få lätta på hjärtat är väl något som gynnar oss alla individer titt som tätt. Men jag vet också att jag aldrig mått så bra i någon annans famn och jag vet inte om jag hade kunnat neka alla möjligheter igen, om de bara tittade frågande på mig. Jag vet verkligen inte det.
Att inte vilja tänka på det hela är något som plågar mig värre än bara själva tankarna, eftersom det finns så mycket att tänka på och så många människor som kan beröras av det. Men jag vet inte vad jag ska göra om jag inte får skriva att jag saknar dig, för det gör jag verkligen, så jag börjar bli tokig och galen
Det är inte lätt alla dagar i veckan.
- Hur ska jag kunna hitta något motsvarande, jag kommer aldrig att lyckas med det?
- Hur ska jag veta om jag är välkommen eller inte när du inte ens kan lufta på luren, ett samtal?
Känslorna måste bort, och det är nu, nu, NU!
Jag vill, jag kan och jag kommer göra det! Bara en tidsfråga handlar det om nu!
När ska du förstå vad du håller på att göra, när ska du inse att det inte är MITT FEL, jag har inget med dina handlingar att göra, det är du själv som gjort att du hamnat i denna situation. Visst jag får väll acceptera att jag är ett problem i ditt/ert lilla "bubbelliv" tillsammans men jag vägrar vara något "skylla på offer".
Är världen så blind att de inte ser de personer som far illa ut av det här, är det svårt att förstå när jag verkligen ignorerar, är det verkligen svårt att förstå att jag aldrig är hemma, är det svårt att förstå att jag vägrar vara med dem. Om jag hade blivit bemött på detta sätt hade jag förstått att något var fel, varför kan inte dessa människor se det? Eller är det möjligt att lögnerna bestiger mina ursäkter? Jag vet inte, men jag känner att jag måste göra något åt detta, ganska snart för det här håller inte. Jag skulle aldrig kunna stå ut med mig själv om jag splittrade en familj så här j*kla hårt och långsamt!
Klara upp gårdagen.
Eftersom min passion är skrivandet, speciellt när det gäller att skriva ner mina egna känslor, tankar, funderingar, åsikter om allt som händer och sker i mitt liv samt saker som berör mig på både positiva som negativa saker men som också i vissa fall kan vara väldigt röriga för personer som inte känner mig eller förstår hur jag menar. Det jag vill komma fram till är det trots allt är mina texter/känslor och jag vill inte att ni gör något annat än läser dem, alternatvit tar in och funderar för att slutligen fråga mig om det är oklarigheter.
Det jag skrev igår rörde till det för många personer. Men det brukar bli på detta vis när mycket svävar i mitt huvud. Texten igår handlade om fyra olika personer som hamnade i en och samma text för att klar göra det litegranna.
Är det värt de ?
Du och jag har aldrig känt varandra särskilt väl. Vi visste inte om vad eller varför vi gjort saker innan vi träffades. Vi visste ingenting. Jag har aldrig egentligen vetat varför du gjort någonting, eller för vem du gjort det, eftersom de saker du valt att göra inte varit mänskliga. Ingen av mina vänner har någonsin förstått sig på dig, förstått varför du sagt det du sagt och varför du undvikit att säga saker du borde sagt för länge sedan.
Är det meningen att det ska göra såhär ont emellanåt? Att jag ska tvingas känna det jag känner och inte kunna visa det för någon/något, enbart för att jag inte längre orkar försöka? Har det hela tiden varit meningen att jag ska hålla fast vid någon jag tycker så mycket om, när personen i fråga aldrig förtjänat det? Kommer det för alltid vara så, eller är det här enbart saknad efter någon jag aldrig behövde? Efter någon som påstod sig aldrig ville ha mig?
Jag vet att du saknar mig och jag genomskådar dig hela, hela tiden. Även om jag aldrig kände dig, inte känner och aldrig kommer göra det och även om du spelar svår och transparent, så ser jag. Jag tvivlar inte på att jag är den enda som gjort det heller. Det finns inga logiska förklaringar för vem du är, för vad du gör eller vad du kommer att göra.
Men det finns en anledning till att man vill bli av med någon som man inte har grepp om, och allt handlar om sitt egna sätt att tänka. Du är annorlunda när du pratar med mig, och varken du eller din omgivning skulle aldrig kunna hantera det. Jag måste säga att du krossat många hjärtan beroende på att du faktiskt aldrig vågat gå emot strömmen, och så även mitt i mängden. För dig kanske det inte förändrar någonting, men för mig har det gjort det. Jag vet att jag också är annorlunda, att jag aldrig var som de andra. Att jag trots din ignorans någonstans ändå sorterades i ett eget fack.
Om du bara hade mod nog att försöka, mod att förstå vad du sysslar med.
Nu har jag kommit till den där gränsen...
...att jag verkligen har fått nog. Jag orkar verkligen inte längre befinna mig i huset med "familjen" något mer. Jag känner mig otroligt utstött och inte delaktig överhuvudtaget. Jag kan bara tala om att det är "hon" som förstör och gör att vår familj splittras! Vet inte vad jag ska göra eller säga, men jag måste väll någon gång få lätta på mitt hjärta? Jag vet bara att jag inte längre tänker ta hänsyn till någon längre. Jag skiter fulltsändigt i om jag förstör deras förhållande, för min familj eller något överhuvudtaget. För vem bryr sig om att det är pga "hon" som jag verkligen bryts ihop totalt eller att jag snart går under jorden!? Inte en jävel kommer kunna ta ansvar för det! Jag kommer bara få höra att jag springer runt och gråter en skvätt bland alla människor för att få medlidande och gör att det börjar ta avstånd från min pappa pga att jag sprider lögner! Jag förstår inte att han själv kan se hur han beter sig. Utan allt skylls på mig!!!!
Just nu går det två herrar där hemma hos mig och tror att det är något, det springer runt och viskar/pratar i låg ton, som planerar hur det ska göra om hemmet utan mig. Jag fick inte ens veta att ena herren skulle jobba natt natten som var, vilket gjorde att jag blev jätte chockad när han satt där vid köksbordet och var spydig mot mig när jag vaknade upp imorse. Jag råkade dessutom höra det prata om att det skulle packa ihop vagnen från campingen och jag vet att det gör de endast för att jag inte ska kunna ha en "frizon" någonstans.
Något måste vara otroligt fel eftersom han vägrar vara vän med sin dotter. Han skulle acceptera mig som vän om vi skrev på ett kontrakt. Helt jäkla sjukt
Därför har jag nu gått från huset i en timme med stora blåsor på mina fötter, som dessutom blivit dubbelt så stora och många många flera. Sveda och värk samt storgråtandes förbi alla glada barn, alla lyckliga människor och pensionärer
Nu får det vara nog och slut diskuterat!
Jag förstår inte hur människor tänker, om det tänker överhuvudtaget vilket jag börjar tvivla på väldigt starkt! Jag har ofta fått höra nu den senaste tiden om saker som rör bilder, bilder som jag har på min facebook, på min dator osv. Vem i hela världen ska bry sig om vilka bilder jag har. Det är väll ändå mitt bekymmer vad jag har för bilder, vilka bilder jag väljer att inte ta bort osv. Jag tänker inte ta bort bilder på "han" bara för att människor säger det som inte ens är delaktiga i själva bilden bara för de inte gillar personen i frågan. Jag tänker ha de kvar för jag kan stå för vad jag gjort i mitt liv, vilka människor jag delat mitt liv och upplevelser tillsammans med.Är det rätt att bara ta bort flera månader av bilder? Jag tycker inte man ska behöva det. Jag orkar inte försvara mig längre med det här. Har jag väl beslutat mig för något så är det så. Förstår bara inte varför man inte bara accepterar det jag gjort och personer som fastnat på mina bilder i.
De personer som verkligen inte kan acceptera de att jag delat mitt liv med vissa personer eller vad jag gjort överhuvudtaget, kan fara så långt det bara går =)))
För att inte tala om vilket rama skrik det blir bara för jag la upp en profilbild på mig och mina föräldrar! Den bilden var tvungen att tas bort direkt för tänk om nya "flickvännen" skulle se den. Men fy helvete ta dig vad arg jag blev. Jag skiter väll fullständigt i hon. Vad än man går in i för olika slags relationer tycker jag att man borde respektera de familjer som finns även om det är splittrade eller inte. Varför ska det vara så orättvist? Jag kan dessutom inget göra.
Ny vecka, nya sidor.
Jag har under de senaste veckorna lärt mig att uppskatta nuet. Och visst är det kanske en av de mest uttjatade klyschorna i världen, men ändå. Att tänka på hur skönt det är att duscha, hur mycket jag uppskattar de där små komplimangerna ifrån mina vänner, eller hur mycket ett leende ifrån en främmande människa kan betyda. Börjar man se livet för vad det är, och inte för hur det hade kunnat vara med eller utan diverse småsaker så lovar jag att man kommer uppskatta det hela på ett helt annat sätt. Det har funkat för mig och jag tror inte att det är en tillfällighet.
Fick en anonym fråga igår, trots att jag inte gillar sånt tänkte jag iallafall ge dig ett svar. Jag har ingen pojkvän och har inte haft de senaste 6-7 veckorna? Tyvärr går det inte ens att hålla kontakt på något konstigt vänster antar jag vilket är synd! Men jag kan skriva om kärlek trots att det inte finns någon speciell för mig just nu. Haha =) nästa gång tycker jag du kan stå för vem du är iallafall.
En annan kommentar löd om hur jag orkar med att leva ett sånt tufft liv? Jag antar att jag vant mig att hantera vissa situationer, medans andra bara vill sänka en totalt. Man får helt enkelt komma fram till vad som känns bäst för en själv och för mig tror jag att det bästa är om jag håller mig till de människor och saker som förgyller mina dagar istället för att hålla mig till personer som bara är ute efter att trycka ner mig. Jag försöker varje varje dag, men det är inte varje dag jag har orken att stå emot. För vissa dagar är mer kämpigare än de andra.
28 augusti 2010
Det är dags att bestämma hur du vill ha det, vad du vill minnas och varför du beslutar det du gör. Det är dags att se det ur andra vinklar, kanske till och med pröva på det du alltid förkastat. Men hur skulle du kunna, när du aldrig tagit dig modet förut? Du behöver inte spela oberörd när jag vet att du inte är det. För du kommer aldrig att vara oberörd vad du än beslutar dig för, och jag, jag kommer alltid vara någon för dig. Din första och kanske även din ende som står kvar. Men vad spelar det för roll om vi helhjärtat går skilda vägar och vad spelar det för roll när du aldrig efter vad som hände vågat möta min blick?
Familjen är viktigast eller hur? Varför gör man då som du gör.
fan fan fan..... ='((((((((
Hade hoppats på att detta aldrig hade skett.
Jag är viktig så jag ger inte upp.
Jag har inte trott att jag inte har makten att göra något åt det. Att jag faktiskt har storheten att avsluta den idioti jag håller på med. Det kan kännas som om man är totalt maktlös men det är ändå du som styr över hur ditt liv ska stakas ut. Har jag någonsin tänkt på det ur det perspektivet?
Lär dig att alltid sätta dig själv i första hand. Lära sig känna vad som är bäst för sig själv och vad som gör mig illa. Och tänk innan man gör något som kan kännas rätt för stunden. Kom med inställningen att alla har något som tynger ned dem och att jag inte borde nedvärdera innan du känner någon. Jag har precis börjat och det är inte lätt, men det måste göras då man upptäcker att man inte längre vet vem man är. Du ska trots allt leva med dig som person hela ditt liv, och vem mår bra av att gestaltas som en l"hitler"? Jag fixar inte den jag blivit och varit, och ibland måste man, trots sitt självfortroende, erkänna att man är ett monster som jag varit ett bra tag.
i Mitt huvud just nu finns många tankar.
Regnigt ute..
Jag har mig själv på min sida. De närmsta vännerna och hela livet framför är också till för att stanna. Åtminstone vad jag är medveten om såhär långt. Jag ser ingen anledning till varför det inte skulle fungera? Varför jag inte skulle kunna hantera situationen då jag har alla förutsättningar att lyckas, med mig i bagaget? Jag tror allt handlar om mod, hopp och en enorm viljestyrka. Även om omgivningen antar att den saknas, krävs det styrka att bevisa motsatsen. Och visst fan kan det ta tid, men ibland är det faktiskt det enda som behövs för maximal övertygelse.
För trots allt, tror jag att jag kan fixa det. Det måste vara det viktigaste.
>
