Löften är till för att vidhållas. För att de just bygger på förtroende och tillit gentemot den man binder dem emellan. Men vi människor är så giriga. Vi är både nyfikna och spända på att få tänja alla gränser som är möjliga att töja minsta lilla på. Vi vill veta vad som händer om vi balanserar på gränserna, och vad som inträffar när ena foten vinglar över på andra sidan.

Det kommer aldrig vara lika kul när balansen lämnar en, likt hur man ibland kan förlora befattningen genom att bara blunda en kort mikrosekund. Det är aldrig samma nöje att på okänd mark försöka ta sig upp på sina ben. Att försöka ta sig ur ett träsk av fördomar, hat, baktalande och depression.  Då är det inte roligt längre. Inte roligt alls.

Men jag tror att vad gäller kärlek, passar citatet ”Den som ger sig in i leken, får leken tåla” in på det så kallade dilemmat väldigt bra. Går man med på att falla i trans, anförtro sig åt någon annan och vara villig att dela med sig en bit av sig själv till andra, måste man också vara beredd på konsekvenserna. Då spelar inte de löften man gett sig själv särskilt stor roll längre. Visst är det svårt att säga det och i samma skede försöka kunna stå för det man sagt. Jag är själv inte alls bra på det, men det är saker som kommer växa sig starkare med tiden. Jag tror att det som inte dödar en gör en starkare. Och att jag som det verkar hittills bara har lärt mig av mina misstag.