Den senaste tiden får jag inte längre tid till ro på nätterna. Jag försöker analysera allt som händer, varför min kropp vill utsätta mig för den här känslan och varför jag inte kan få slippa all tankar åtminstone på nätterna, men hur jag än söker finner jag inga logiska svar. Jag vaknar så ofta med ångest, främst för att du tar plats i mina drömmar men så sällan i min verklighet. Jag har inte längre lust eller ork att låta det vara så, och jag har inte längre lust att vänta för alltid. Hur hamnade vi här, och varför blev det som det blev när vi båda bad om något annat

Med lite envishet, beslutsamhet och självförtroende kan man komma hur långt som helst här i världen.Åtminstone är det så enligt mitt perspektiv på att lyckas, hoppas och ha kraften att göra sitt bästa. Jag är dålig på att leva efter vad jag borde göra, snarare för att jag ofta är alldeles för snäll mot mig själv. Men ibland måste man också ta sig i kragen och tvinga sig själv att göra det man vet att man behöver göra innerst inne. Allt handlar om mod, vilja och styrkan att ta sig framåt. Tänker man inte ge allt, varför då försöka överhuvudtaget?

Det är dags att ta tag i det här nu. Göra det som jag borde och som kommer kännas bäst när det väl är färdigt. Jag ska göra det för mig själv, för min självkänsla och för mitt beteende gentemot andra människors skull. Jag ska göra det för att jag bestämt mig, för att jag ska följa mitt hjärta och den instinkt jag känner passar sig för mig. Jag vill inte stå där som en förlorare när mina dagar är räknade. Jag vill vara en vinnare och känna att jag gav 100 % i allt jag gjorde.

Jag står verkligen inte ut längre, jag har gett det en chans! Det går inte! Det ända jag får upp i mitt huvud när du är i närheten är hur du för ett år sedan förstörde min familj! Tiden du varit hemma hos oss har varit sjukt svår, jag har inte vetat vart jag ska ta mig till. Under julafton smet jag undan många gånger bara för tårarna inte ville hålla sig tillbaka.

Vet inte vad jag ska göra, klarar verkligen inte av att se dig igen! Ingen förstår hur dåligt en och samma människa kan få mig att må... Jag vill inte att han ska förstöra det lilla jag har kvar till familj....

Men så kommer de där dagarna man stannar upp. Då allt det som rutiner tagit hand om ifrågasätter varför man skjutit undan. Då man inser att man kanske inte hade varit den person man är idag, om man inte begått alla de misstag man en gång begick. Jag är den jag är och jag hade inte varit sådan jag är idag om jag inte hade gjort mina misstag.

Det finns de som kanske inte förstår att de gjort fel för stunden, som inte lär sig omedelbart, och sådan har jag också varit. I somras lovade jag saker jag gång på gång bröt samman som kvistar. Saker som var alldeles för lätta att inte bry mig om, men som jag också inte klarade av att hantera. Jag hade styrkan att komma på fötter igen och den jag är idag gläder varje dag andra människor. Det handlar bara att ge sig fan på saker och ting, hur ensam och utelämnad man en gång känner sig för stunden.

Egentligen förstår nog många som känner mig vem jag menar. Kanske inte direkt vad han heter, eftersom det aldrig heller uppkommit här i bloggen, utan snarare för en del texter för ett tag sedan har riktats till just Honom. Jag tycker inte om att lämna ut för mycket, men jag ska försöka förklara detta konstiga drama lite mer kompakt än hur det kanske såg ut. Eller ser ut.. Det beror helt enkelt på hur man ser det nu för tiden. Hur jag ser det, hur du ser det och om det faktiskt existerade när vi tittade tillsammans.

Jag träffade honom för några sommrar sedan, på ett ställe där han kanske egentligen inte passade in. Kanske var det aldrig ens meningen att vi borde träffats från första början.. Jag kan än idag minnas hur han först fick mig att notera honom ganska snabbt. Att det räckte med en enkel vissling för att jag självsäkert skulle vända huvudet ditåt mot dig eftersom han inte alls gav mig något bra intryck.

Jag ville inte vara sårbar, men inget kändes rätt när jag skulle vänta på att vi skulle  ses denna natten. Eller, kanske ska jag säga nätterna, eftersom det var mer än en sådan som vi spenderade tätt intill varandra ute i sommarnätterna. Min allra första riktiga förälskelse en sommar för något år sedan. Det var inte lätt mellan oss. Kanske inte en enda gång, egentligen. Vi har båda testat varandras förmågor genom att vrida ur den andres känslor som en trasa man torkat smutsiga bänkar med. Vi har förstört varandra till grunden och vi har känt mer än vad vi velat utge oss för att känna. Du är en av de jag förstått mig minst på, men också en av de jag senare kunnat läsa rakt av. Du är en av de som mina känslor länge kretsat runt, trots att varken du eller jag någon gång egentligen förstod varför. Men nu?

Kanske var det inget speciellt med oss överhuvudtaget eller så var det något oerhört speciellt som aldrig ens försvann? och kanske borde inte det som hände faktiskt inträffat? Det vi kan lära oss av alla problem, var att det som hände faktiskt inträffade och att vi kanske också skulle erkänna alla de där bubblorna som befann sig i magen. Jag var kär i dig alldeles för länge, kanske till och med undermedvetet när det inte ens var vi, du och jag. Kanske var det aldrig till fullo den där sommaren vi började träffas, ett misstag? Behövde vi inte varandra den där gången, på något sätt eftersom vi bara förstörde varandra, vad handlade det om? Har det alltid varit jag som inbillat mig respons från din sida, eller har det du skrivit, sagt och demonstrerat upp alltid betytt någonting? Klart det har eftersom jag trodde på dina ord om känslorna. Jag tvivlar inte på att du känt något du också.. Utan tror istället bara det faktum att du var för feg för att våga stå för det och för vad du gjorde. Bara för att det alltid var den lättaste vägen att hålla tyst? Bara för att du aldrig tidigare varit van att kämpa för någonting? vad vet jag?

Jag tror och vet att du inte är som du var då och det gör mig så glad.

Ett tjugotal dokument på bara en enda dator, fulla med konversationer mellan oss båda. Säkert ett tiotal fyllda anteckningsblock med tankar som rör dig och flera hundra dokument som förklarar mina känslor. Jag hatar att inse hur jävla lång tid vi låtit det här gå. Hur många gånger vi båda ändrat våra åsikter och hur många gånger vi förnekat våra känslor gentemot varandra. Varför lät vi bara inte naturen få ha sin gång? Varför lät vi inte bli att komma emellan och plocka sönder varandra fullständigt? Att genom raka ryggar, självsäkra blickar och menande ansiktsuttryck förvärra situationen för den andre?

Jag kan inte låta bli att undra om vi någonsin lärde oss något av det här. Om vi fick ut något av att bete oss som vi gjort sedan vi först träffade varandra.. Jag vet inte alls om jag mått bättre av att försöka få dig falla på knä, be om ursäkt eller prata skit om allt som har haft med dig att göra... Vet du?

Men det gör fortfarande lika ont att vi glider isär. Främst för att du inte visar lusten att göra någonting åt det. Jag har försökt prata med dig, frågat hur du mår, och efter varje gång med samma svar tillbaka har jag tröttnat. Tänk på det nästa gång jag inte svarar när vi pratar, eller när jag inte längre visar samma vilja att träffa dig. Jag tröttnade, med förutsättningen att du bortprioriterat mig alldeles för länge. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte längre tar tag i det heller. Du vet innerst inne att allt handlar om att ge och ta, och att du inte ger mig annat än ångest borde du själv förstått redan innan jag sa det till dig. Tack för allting, men jag står inte upp för någon som inte gör det för mig. Jag känner inte igen dig längre.. Och det gör ont. Kanske mer ont än vad du vill förstå.

Ett förhållande är som ett glas
när du väl tappar det så går det sönder.
Det spelar ingen roll hur mycket du försöker
limma och laga det för det kommer alltid finnas
sprickor. Vad man måste bestämma sig för är om
man vill ta ett nytt glas, eller om man vill dricka ur
det spruckna och riskera att skära sig

Livet borde levas baklänges! Det mest orättvisa med livet är att det slutar med döden! Det borde vara precis tvärtom. Man borde dö först, så var det avklarat. Sen bor man på ett ålderdomshem. Man blir utsparkad därifrån för att man är för frisk, hämtar ut pensionen och när man börjar arbeta får man en guldklocka första dagen. Man jobbar i 40 år tills man är ung nog att njuta av ungdomens sorglösa behag. Dricker sprit och partajar och så är det tid för högskolan. Så småningom har man kommit ända till småskolan. Att bli en liten unge och leka utan att behöva ta ansvar. Sedan blir man baby och tillbringar de sista nio månaderna i spa med lyx som centralvärme och matleverans. Sen slutar det hela med en orgasm!

Det finns två sorters människor här i livet. den ena säger att man ska vara ute och "leva livet" (ragga, sex, resa, festa) helt enkelt leva livet till fullo. Sen finns det den andra som bara vill ha en person kring sig, en person som alltid finns där för en, en person som aldrig sviker en, en person du alltid kommer kunna vända dig till där du kan känna dig älskad, omtyckt, värdefull, och massa andra känslor, en som du kan berätta allt för, en du kan ge och få kärlek och respekt ifrån.. KÄRLEKEN!

Allt medan vi blir äldre, lär vi oss att vissa personer som vi trodde att aldrig skulle strunta i en, helt säkert gör just det en dag.

Hjärtat kommer att brista, troligen mer än en gång och det blir svårare för varje gång. Även om man kommer att ha sönder hjärtan kom då ihåg hur det kändes när ditt eget gick i bitar.

Man söker säkert tröst hos en ny älskare, på grund av vad den förra låtit dig gå igenom. Kommer att gråta över att tiden går för snabbt och med tiden kommer du att förlora någon du älskar.

Så, ta för många foton, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad, för om du så bara grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka.

Är det inte förunderligt att vi, efter att ha nått klimax i hög självkänsla, också ofrivilligt spenderar den? Som fanatikern ständigt inställd på att köpa skor köper mer än hon behöver, eller som tiden förgäves rinner ur våra händer?

Är det inte fel att vi som allra mest nöjda med oss själva tar ut glädjen på medmänniskor, för att sedan stanna upp och inse att man gjort samma dumma misstag igen?  Att man än en gång fastnat i en fälla eller upptäckt att Amors pilar träffat just en själv?

Jag talar naturligtvis om att bli kär (om detta nu kan klassas som naturligt.) Varför blir man kär när man till fullo är nöjd med allt man företagit sig och kämpat ihop under perioder som kan resultera i månader, år och kanske till och med decennier? Jag vet faktiskt inte. Det tycks vara mer bakom det vi alltid trott vi sett. Jag är i varje fall trött på att bli kär när jag återigen börjat älska mig själv. Finns det någon möjlighet att undvika hela processen så ska jag ta den nästa gång. För min egen skull och ingen annans.

Jag stod där i brist på något att göra. Jag hade inte väntat mig att träffa dig den där kvällen. Att bli bemött av ditt leende, din röst eller din beröring. Vem kunde ana att du skulle dyka upp sådär plötsligt, efter veckor av ignorans mot varandra?

Jag hade inte väntat mig att du skulle hälsa. Att du skulle våga eller att du skulle ha styrkan till det. Istället överdrev du, spelade över och visade dig överlägsen precis som du brukar agera när du inte vet hur du ska bete dig. Även om jag som utomstående vet att du innerst inne kanske inte riktigt besatt den självsäkerheten.

Det var aldrig jobbigt att se dig, men jag slutade tänka när jag först såg ditt ansikte. Jag sa saker jag inte själv borde uttalat mig om, då du kom emot mig. Jag förstod inte heller att du stått framför mig förrän du inte längre befann dig där och jag nyper mig fortfarande i armen av ren förvirring. Turbulens i mina tankegångar för att du stannade upp och pratade och för att jag motvilligt nog måste erkänna att du såg lika förvirrad ut som jag gjorde. Om inte än mer.

Är det här tacken eller? Jag trodde så mycket mer om dig! Förstår inte hur du kan göra något sånt här. Säga massa saker till dina vänner som inte alls stämmer? Vad får du ut av det? Uppmärksamhet eller? Varför skulle jag inte tillåta dig ha ett privatliv, varför skulle jag varit otrogen och varför skulle alltid hålla koll på dig? Hmm jag känner inte igen något av det där. Inget av dessa ord har kommit från min mun. Jag skulle såra mig själv mer än dig om jag skulle ljuga eller vara otrogen! Just nu känns det som att de var det rätta att det tog slut för några veckor sen. Jag förstår inte riktigt vad du får ut att göra på det här viset.

Om det ska vara på det här viset, vem var de som inte tillät vem har ett privatliv, vem var det som höll koll på vem, vem var de som satt och listade ut lösenord till min data, facebook o.s.v, vem var de som höll koll på alla killar jag kände och som la till mig på facebook??? Vem var det??? JOOO DUUU!

Nog om detta! Känns som sagt bara rätta att det blev som de blev för några veckor sen. NU ska jag fixa iordning mig litegranna och sen fira min födelsedag igen. Hare gött

Jag vill vara stark nu. Visa att jag inte bryr mig om ditt just nu ganska barnsliga agerande eller vad du gör när inte jag är där. Jag vill skriva något särskilt som får dig att tänka efter, som får dig att ha den där gnagande ångesten på dina axlar tills du faktiskt hör av dig och bekräftar att allt är okej.

Jag vill göra något stort. Visa upp vad du kunde skött bättre och förklara vad jag inte tycker om, men allt vore så mycket lättare om jag kunde urskilja det. Jag vill visa för dig, få dig att förstå.. Även om allt vore så mycket lättare med bara lite sunt förnuft från din sida. Jag vet ingenting just nu, mer än att jag inte vill ha det som det är. Jag är inte typen som ger upp men är det såhär det ska vara tänker jag inte stå kvar likadant längre. Jag ger upp nu, inofficiellt. För min egen skull tills allt blir bättre. Jag tror faktiskt att jag mår bäst av det nu. Tills du visar samma iver, glöd och entusiasm igen. Om det någonsin händer igen.