Sista ord för mig idag.
Nog att man känner sig utkastad och inget värd! Men det här kommer nog gå bra. Den 2 november blir det arbetsinterjuv och den 10 november blir det möte med kommunen för hjälp med att hitta ett boende utanför kommunen samt ett jobb för att komma ifrån. Det jag behöver som mest kan jag inte få, det gör mig otroligt frustrerad.
Jag är helt omtumlad just nu. Det gör otroligt ont att man väljer kärleken före sin familj eller snarare just mig. Men jag har försökt gjort mig hemmastadd i "rummet" som jag ska bo i tills vidare som är 2 meter bredd och cirka 2,5 meter långt. Inte mycket att hurra för, men det får duga.
När jag landat på banan igen och samlat mina tankar kommer jag kontakta huvudpersonen i frågan för att kunna diskutera hur jag känner, varför jag gjort som jag gjort och allt vad personen behöver veta. Detta göra jag inte för att förstöra något eller göra någon irriterad utan för att jag kan inte se människor i ögonen som inte kan vara ärliga i sina förhållanden!
Ta hand om varandra och familjen. För jag vill inte att någon ska få uppleva samma sak som mig!
