Hur vore det om människor faktiskt slutade lova saker, eller åtminstonde hade styrkan att hålla det de utgett sig för att hålla? Hur vore det om jag inte hade varit så jävla naiv och gång på gång trott på märkbar förändring? Så resulterar det aldrig i, eftersom jag inte har tron på att människor har makten att förändras. Det kanske går att rucka på handlingar eller åsikter, men personlig förändring har jag totalt gett upp hoppet på.

Ni vet när man lovar sig själv att bryta upp med de som får en må dåligt, eller då man svär på allt i världen att aldrig någonsin växla ord med denne igen? Ni vet säkert hur besvikelsen kommer över en då man än en gång står där tomhänt, med det hopp som en gång fanns, helt till spillo? Ni vet säkert också hur det känns att kämpa för någons bästa och ge allt för att laga bitar man inte har kraften att samla ihop, bara för att man faktiskt, bara för den gångens skull, trodde det var värt det?

Jag hatar att jag är så naiv. Att jag gång på gång förlåter dig eftersom jag aldrig egentligen haft något val. Jag hatar att du vissa dagar bestämmer mitt humör, och att du inte ger dig förrän du fått mig på knä. Jag vet att jag nu för tiden har styrkan att skjuta undan det, men att det också kommer dagar då jag verkar starkare än vad jag är. Då jag låser in mig, kväver huvudet under kudden och gråter försiktigt, för att ingen ska se eller höra. Som om det aldrig ens inträffade, för att jag skäms något otroligt för att inte vara stark nog att sätta en gräns du faktiskt inte trampar över igen.. och igen.. och igen.