Har ni tänkt på hur lätt vi ger upp emellanåt? Hur simpelt det är att kavat sätta sig med armarna i kors och säga att saker inte går att genomföra för att man egentligen inte vill? Vi har svårt att inte att man ibland måste se över vad man har och ersätta det med något man faktiskt förtjänar, (mest för att vi redan har det på rutin) även om det kanske inte är så svårt som vi vill få det att verka.

Det handlar inte om att allting påminner mig om någon ständigt, eftersom jag själv kan relatera till det. Eftersom jag själv kan sätta gränser för hur långt det ska få gå. Ser jag en blå häst behöver jag inte utveckla tanken till att en kille jag tyckte om antingen gillade blått, eller att hans syster var allergisk emot pälsdjur? Eller om jag t.ex vill se en film ska inte det betyda att jag inte kan titta bara för att jag och han såg på den. Det är inte svårare än att tänka att det är en jävla video, eller att hästjäveln faktiskt är blå av samma anledning som att en katt skulle kunna vara röd. Försök att tänka så, det gör skillnad.