Jag fattar fortfarande inte hur det kunde bli såhär, och inte heller vem jag ska fråga om varför?

Nyss fanns det en möjlighet, och jag skäms inte för den för jag vet att den existerade. Jag var rädd att samma sak som hänt förut skulle komma tillbaka mot mig, men med all respons jag kunde önska litade jag på det vi hade, för jag tvekar inte en sekund över att vi faktiskt hade någonting.

Kanske gick det för fort, kanske hann du aldrig riktigt förstå, men jag förstod och jag hade precis alla drömmar uppmålade i mina tankebanor. Jag hade aldrig varit så säker på någonting förut, men så händer det här. Exakt vad hände, egentligen?

Jag saknar det och det kan varken du, jag eller någon annan på något sätt få mig att undvika för en del saker är bara som de är. Förhastade slut brukar bli svåra att ta sig igenom men det är väl också sånt man får räkna med emellanåt, antar jag.

Jag kunde bara inte lämna det här oskrivet med tanke på hur dåligt jag mår av att bära på det. Att få lätta på hjärtat är väl något som gynnar oss alla individer titt som tätt. Men jag vet också att jag aldrig mått så bra i någon annans famn och jag vet inte om jag hade kunnat neka alla möjligheter igen, om de bara tittade frågande på mig. Jag vet verkligen inte det.

Att inte vilja tänka på det hela är något som plågar mig värre än bara själva tankarna, eftersom det finns så mycket att tänka på och så många människor som kan beröras av det. Men jag vet inte vad jag ska göra om jag inte får skriva att jag saknar dig, för det gör jag verkligen, så jag börjar bli tokig och galen