Med Huvudet fullt med tankar. Ansiktet har ett påklistrat leende om dagarna. En kropp som vantrivs med dagar full med tårar. Ilskan som bäste vän och smärtan i hjärtat som största ovän. Ett liv som man bär på en rygg som snart går av. Känslan i kroppen är bara smärta som att någon försöker vrida ur det sista ur den blöt vidrig trasig disktrasa.

Man går ändå i all förtvivlan rakryggad, men kämpar för att inte ge upp. Söker styrkan att överleva. Skänker en tanke om frid och låter blickarna titta upp och framåt. En känsla av trasigt samvete av livet som man levt. En ångerfylld känsla som skapas av allt man en gång gjort och sett och en önska om att slippa se tillbaka men det är inte lätt.

Det är då med en dåres envishet som man kan fundera på, om världen verkligen är gjord så att någonstans där ute bakom det grå finns det alla söker och där lyckans färg är som himlen, jätte blå?

När man nu sitter här, i skrivandets stund sitter och funderar hur man ska man gå vidare och överleva, så kommer man på att ödet kan man inte styra över och att det man får här i livet finns det ingen som serverar  på silverfat utan handling är också ett sett att få lida för det som man gör fel det är där man blir straffad.

Men fortfarande är det så att mitt huvud är fullt av tankar och funderingar. Går varje dag med ett leende som inte är äkta, själen skriker, en kropp som vantrivs att vissa dagar bara fälla tårar, ilskan som sin bästa vän och smärtan i hjärtat som största ovän.

Kanske har man bara oturen att föddas med förmågan att få genomlida detta ?

Någon viskar i mitt öra att det är inte konstigt att världen ser ut som den gör när verkligeheten och människor är  och gör som det är! Jag tycker om alla människor på ett eller annat sätt, det är inte det. Finns ingen människa som kan komma och säga att jag inte gillar den.

Men hur det än är så står jag där mitt i livet och runt mig hand i handen står smärtan, förtvivlan, sorgen, ilskan, lidandet och även det förtrollat lyckliga livet och omfamnar mig, min hand, min själ. Vissa dagar vaknar jag och tänker fy f*n vad jag bara vill somna om och vakna igen när man mår bra och bara tänker hur härligt allt är, men vissa dagar vaknar man upp och inser att f*n vad jag mår bra och det här kommer bli en bra dag. Visserligen siktar jag varje dag på att dagen ska bli bra när man vaknar, men det är inte alltid det händer utan då känns dagen precis som jag nyligen försökt uttrycka mig här i min skrift.

Men när jag står där så har jag en önskan om att, Att någonstans där ute ligger livet på lur. Någon dag så är det min tur, min tur att lyckas, min tur att bli omtyckt, min tur att bli igenkänd för den person jag Egentligen är.

Fram till dess ska jag fortsätta gå med rakrygg och kämpa HELA vägen fram!