Vad gör man om man verkligen behöver någonting? När man verkligen, verkligen, verkligen behöver någonting? Om man blir fullständigt galen för att man vill ha det så mycket och om det fäst sig i varje tanke och vägrar försvinna därifrån? Vad gör man då?
Hur beter man sig när det blir ett begär att få det man önskar och en huvudprioritering att förverkliga det? Hur gör man om man bara vill skrika för att man hade blivit så glad om det faktiskt vore som man önskade det var? Och hur vore det om det inte var så krångligt utan faktiskt blev så? Vad gör man när man inte längre kan sova om nätterna, och inte koncentera sig för att samma ämne ständigt fäster sig som en post it-lapp i pannan? En post it-lapp omöjlig att kasta bort, och en lapp man faktiskt inte heller vill slänga?
Vad säger man när man vill tränga undan alla de gamla minnena för att verkligen försäkra sig om att det nya får plats? Om det man vill vrider ur en som en svamp, och om man fullständigt sjunker ihop om inte drömmen skulle förverkligas? Jag tvivlar på att jag någonsin tänkt såhär förut, men om så är fallet var det för längesedan. Jag hade glömt den här känslan och jag vet fortfarande inte vart jag ska ta vägen. Jag vet vad jag vill, men inte vad jag begär av det. Jag är bara så omtumlad.. Och lite sådär läskigt lycklig p en och samma gång.
Förändringar behövs hela tiden för att göra oss människor till lags. Får man höra samma skämt i flera år, träffa samma människor ständigt och se på samma film tjugo gånger i rad blir det i de flesta fall ganska enformigt. Vi behöver alla förändring för att tillfredsställas maximalt och vem är det som styr över våra handlingar om inte vi själva?
Det kanske känns som man är maktlös många gånger. Att man är missnöjd med sitt liv och dess tillhörigheter. Som om det aldrig händer något nytt och allt bara forstsätter i sin vanliga ordning. Jag säger inte att jag inte har sådana dagar för perioderna finns där, men man kan inte heller sätta sig kavat med armarna i kors och vänta på en markant förändring, för bidrar man själv inte till den, kommer den inte heller komma.
Vi leder av ständig tristess om något inte för oss framåt, och då är det viktigt att vi själva tar tag i det. Vi behöver förändring, eftersom det för vår självkänsla och medvetenhet som person framåt, och det är många gånger viktigare än mycket annat. Var inte rädd för att förändra även om det känns jobbigt för stunden, många gånger lönar det sig mer än vad det hade gjort att stanna i utgångsläget. Älska dig själv, älska dina beslut och älska ditt liv. Det. Är. Viktigt.
"Du ska vara glad och snäll, normal, som alla andra."
Ibland tröttnar man. Tröttnar på allt det bra, det man vet bara är på ytan. Man önskar av hela sin själ att det ska vara på riktigt den här gången, en gång. Man drömmer sig bort på små moln, man har äntligen hittat rätt. Det här är inte fejk, det här tvättas inte bort så fort det händer något dåligt. Men man har alltid så fel. Minsta lilla och det blir åska och regn, de små molnen är inte snälla och stöttande längre, de är arga och oförstående. Hur kan man leva med detta, när detta händer om och om igen?
Hur kan man gå på den patetiska önskan man har om att vara lycklig hela tiden? Man lurar sig själv och slutar alltid upp i olycka. Man behöver den äkta känslan för att leva vidare i livet. Hur ska jag någonsin kunna lita på något eller någon med den här vanan? När jag är van att bli lämnad och hatad så fort något är det minsta fel. När jag inte har någon som tar mitt ord för vad det är. När jag än van vid att folk skjuter bort mina ord, de betyder ingenting. De är ingenting, de är luft.
Även om jag är ärlig är det ingen som litar på mig. Varför står jag ut med det? För min patetiska önskan att det ska ändras, att ni ska lita på mig. Att ni ska ta mig för den jag är och inte för den jag var. Jag är sårad, in i själen. Jag är inte sårad för tillfället, just nu, jag är sårad föralltid. Det sätter sina spår, ni märker inget, det är jag som får leva med det. Jag är en besvikelse, vad jag än gör och jag vet det. Hur mycket jag än kämpar är jag aldrig bra nog för er.
Ni kommer aldrig att ta mig för den jag är. Ni kommer aldrig se hur mycket jag utvecklats, hur bra jag blivit. Ni kommer aldrig tro på mig, aldrig ta mitt ord. De små molnen kommer aldrig vara fridfulla, de kommer förvandlas till åska och regn för minsta lilla. Ni gör mig illa utan att blinka, om ni bara visste vad det gör med mig. Om ni bara visste... Jag lever i en fasad, på ytan, men kommer något och skrapar bort den vackra ytan är det svart där under... Allt är så svart. Där är mitt inre.
Vill bara att alla ska se mig för den jag är nu idag, i nuet! Jag är inte ond, jag vill bara att man ska kunna se över mina brister som jag ibland har och som jag arbetat mig bort från.
På något sätt känns det som att jag bara vill lägga allt bakom mig, då menar jag verkligen allt minsta lilla sak för att sedan gå vidare i livet med lösningar som blickar framåt. Få slippa gå runt med de där leendet som bara är påklistrat medans själen skriker.
Med Huvudet fullt med tankar. Ansiktet har ett påklistrat leende om dagarna. En kropp som vantrivs med dagar full med tårar. Ilskan som bäste vän och smärtan i hjärtat som största ovän. Ett liv som man bär på en rygg som snart går av. Känslan i kroppen är bara smärta som att någon försöker vrida ur det sista ur den blöt vidrig trasig disktrasa.
Man går ändå i all förtvivlan rakryggad, men kämpar för att inte ge upp. Söker styrkan att överleva. Skänker en tanke om frid och låter blickarna titta upp och framåt. En känsla av trasigt samvete av livet som man levt. En ångerfylld känsla som skapas av allt man en gång gjort och sett och en önska om att slippa se tillbaka men det är inte lätt.
Det är då med en dåres envishet som man kan fundera på, om världen verkligen är gjord så att någonstans där ute bakom det grå finns det alla söker och där lyckans färg är som himlen, jätte blå?
När man nu sitter här, i skrivandets stund sitter och funderar hur man ska man gå vidare och överleva, så kommer man på att ödet kan man inte styra över och att det man får här i livet finns det ingen som serverar på silverfat utan handling är också ett sett att få lida för det som man gör fel det är där man blir straffad.
Men fortfarande är det så att mitt huvud är fullt av tankar och funderingar. Går varje dag med ett leende som inte är äkta, själen skriker, en kropp som vantrivs att vissa dagar bara fälla tårar, ilskan som sin bästa vän och smärtan i hjärtat som största ovän.
Kanske har man bara oturen att föddas med förmågan att få genomlida detta ?
Någon viskar i mitt öra att det är inte konstigt att världen ser ut som den gör när verkligeheten och människor är och gör som det är! Jag tycker om alla människor på ett eller annat sätt, det är inte det. Finns ingen människa som kan komma och säga att jag inte gillar den.
Men hur det än är så står jag där mitt i livet och runt mig hand i handen står smärtan, förtvivlan, sorgen, ilskan, lidandet och även det förtrollat lyckliga livet och omfamnar mig, min hand, min själ. Vissa dagar vaknar jag och tänker fy f*n vad jag bara vill somna om och vakna igen när man mår bra och bara tänker hur härligt allt är, men vissa dagar vaknar man upp och inser att f*n vad jag mår bra och det här kommer bli en bra dag. Visserligen siktar jag varje dag på att dagen ska bli bra när man vaknar, men det är inte alltid det händer utan då känns dagen precis som jag nyligen försökt uttrycka mig här i min skrift.
Men när jag står där så har jag en önskan om att, Att någonstans där ute ligger livet på lur. Någon dag så är det min tur, min tur att lyckas, min tur att bli omtyckt, min tur att bli igenkänd för den person jag Egentligen är.
Fram till dess ska jag fortsätta gå med rakrygg och kämpa HELA vägen fram!
Är alla människor helt invalida eller! Är det ingen som fattar, vad är det för fel på er! Det är inte okej att hänga ut någon på internet MEN det är helt okej att sno någons familj. Lite skrattretande, jag förstår inte, blir helt stum! Det här har gått för långt till och med jag förstår det!
Varför i hela världen skulle jag ljuga? Jag skulle bara såra mig själv ännu mera om jag ljög om allt jag säger, gör och skrver! Det ända jag vill är att få ett slut på det här och ha tillbaka min familj. När ska någon reagera att jag bara sovit tre nätter i huset när jag under hela sommaren skrytit om att jag ska bo där tills jag flyttar hemifrån?
Jag känner mig så utlämnad och ensam. Jag får inte öppna min mun, jag ser långsamt på när allt bara försvinner från mig pga Hon! Ingen, absolut INGEN fattar hur jag känner och hur det här är!
Kan lika gärna stanna i Enköping efter sjukhuset i veckan. För det är ändå ingen som bryr sig eller som undrar vart jag är!
Tänker jag inte på det här under dagarna, så kommer det upp i mina drömmar under nätterna! Jag får rysningar bara jag tänker på hur äckligt allt är. Jag är så less du förtjänar inte mina tårar!
Jag tror att det är lätt att underskatta livet. Kanske går saker som man vill utan att man egentligen tänker på det emellanåt. Skulle jag exempelvis överanalysera mitt liv just nu är det nog egentligen rätt bra, men att det också samspelar med hur svårt det är att se det..
Jag har mer skrivarglöd än jag tidigare någonsin haft, och jag gillar konstigt nog hösten. Kanske är det just nu, som varje år, bara jobbigt att spendera de mörka tiderna på egen hand. Men i dubbelmoralens tecken behöver jag inte vara ensam när jag har mina vänner. Det är så lätt att skylla på allt. Att må dåligt för att man inte orkar annat.. Men att må dåligt tär nog ännu värre. Nu är det dags att sträcka på sig. För jag tror på att det är min tur nu.
Det enda som kan påverka vad vi tidigare gjort i våra liv är vår inställning. Alla gör saker som vi ångrar, och även om det är svårt att tro det ibland, så är det så det är. Jag har själv gjort saker jag skulle kunna döda för att få ogjorda, och flera gånger har jag själv bara velat dö för mina beslut och misslyckanden.
Har man känt såhär har man förmodligen också känt sig väldigt maktlös, som om man inte kan göra något åt det, och visst är det väl så också, eftersom man fysiskt sett redan har gjort det. Å andra sidan hjälper det inte att ha ångest över det. Det enda som påverkar oss är vår egen inställning, eftersom det är vi som gjort det vi gjort. Vad andra tycker, eller tror har hänt ska inte spela någon roll alls eftersom de själva inte vet vad som inträffat eller vad som egentligen sagts.
Ignorans emot människor som inte betyder något är viktig, för börjar man lyssna på utomstående är risken stor att man själv far illa. Människor som inte känner dig men som lägger sig i ditt liv har ofta avsikten att förstöra, eftersom de själva inte lyckats. Det är viktigt att bry sig om och lyssna på de råd och den kritik man får av närstående, och att inte se tillbaka på allt med ånger eller ilska. Vad som än händer är det din inställning som påverkar ifall du ska förtränga eller älta händelsen, så glöm aldrig att du är viktigast i ditt eget liv.
Vilken hemsk natt jag haft. Kunde verkligen inte somna, låg och vred samt vände på mig tills fem imorse. Gick då upp för att ta en tablett i hopp om att jag skulle kunna somna. Men jag kan tala om att denna tablett bara gjorde det värre då jag knappt fick ner den för min hals är oerhört tjock, halsmandlarna har svullnat upp, de kliar, de sticks, det är ett stort irriterandemoment helt enkelt hela min hals. När jag väl somnade runt sex imorse, då vaknade jag en gång i halvtimme och verkligen kipade efter andan. Jag gar alltså på något sätt slutat andas mitt upp i allt eller så var det bara på det viset att jag vaknade av min dröm där jag fick reda på att jag fick missfall!
Hur som helst, jag var tvungen till att besöka apoteket. Jag hade hoppas på att mitt besök här bara skule förgylla min dag, men så blev inte fallet! Jag gick mot utgången, jag var helt uppe i min telefon där jag fick ett sms av en killa vid namn Jesper som skrev att jag är den nya "Jennifer Anka" när jag såg HAN, den där snubben som jag verkligen vill ta och bara uttrycka mig till. Men jag vågade inte, han var så lång, så bred, att jag backade och kläckte bara ur mig ett "hej". Faaaan jag hade världens chans, men jag hade ingen som helst slut att braka ihop där mitt i gången i Bålsta cenrum. fan fan fan! Jag vill mer än något annat tala om för denna herra att jag verkligen inte gillar honom. Allt skit du säger om mig och sedan spelar så trevlig mot mig.
Efter detta vart de raka vägen till skolan och sedan dagiset. Öppnade dörren och såg att lillebrosan sprang runt med en tjej och han talade om att hans flicka hette Linnea. När vi kom hem satte han på radion de första han gjorde och sedan ställde han sig på köksbordet där han började headbanga till musiken! ajaj vilken unge, vart kommer allt ifrån.
Fredag: Ungarna kom, vi gjorde tacogratänt och hade bara en skön fredagsmys dag!
Lördag: Åkte jag med mamma för hon skulle handla i Stinsen och ikea. Sedan åkte vi hem och tog de lugnt, bestämde oss för att dricka mora nisse! Sedan var jag barnvakt ett tag för hon ville iväg och göra något sen kom hon hem och jag kunde gå iväg till mina bravader. Kom i säng halv fem imorse, vilket betyder att jag är otroligt seg just nu därför tänker jag avsluta nu med min mammas bild.
Vem skapade jorden, varför finns vi alla här? Hur vet vi att vi ens finns, när det bara är vi själva som kan intyga det? Och varför kämpar man för något, när döden till slut klappar oss alla på axeln?
Varför sätter kläder status, varför sägs det uttrycka min personlighet? Det jag har på mig, påstås berätta vem jag är. Varför är det så?
Varför har en del perfekta liv med mycket pengar, och en del varken råd med utbildning, mat eller vatten? Vad är utbildning, och varför tar vi lärdom av all vetenskap? Har det inte gått för långt när folk dör på grund av våra egentillverkade klasskillnader? Varför har en del rätten, och andra inte?
Vem bestämde att just jag av alla tusen spermier, skulle få möjligheten att leva här på jorden? Och är det verkligen vad det klassas som? Är det en möjlighet att praktiskt taget få leva?
Varför söker jag kärlek, ett lättare sätt att leva, om jag inte ens vet varför jag lever? Varför placerar vi in alla människor i olika kategorier enbart grundade på vårt yttre, när vi alla har ett hjärta, vår egen tankeförmåga och ett skelett som håller oss uppe på den planet vi inte vet något om?
Varför finns det så många som undviker att tänka på sanningen? Den brutala sanningen om att ingen egentligen vet någonting? Varför lever vi? Finns det ens något svar?
Jag är så jävla frustrerad just nu, och har även varit det hela dagen. Har någon sagt det minsta lilla, har jag utan förvarning bara huggit tillbaka. Det är inte rättvist, och allt är bara så jävla fel angående det här! Vad i helvete har du gjort för att förtjäna det jag aldrig fick ta del av? Jag vill bara kasta allting omkring mig, och kommer inte ifrån den där utmattande känslan. Inte heller lyckas jag släppa allting, för det går bara inte. Orättvisan jagar ikapp mig ikväll och har så även gjort det några dagar tillbaka.
Varför är det såhär, och hur kunde det bli så? Jag fattar verkligen ingenting, och jag är helt nollställd. Det går inte sluta tänka på det, tänka på dig, eller på alla de varför jag ändå inte kommer få svar på. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, och inatt har jag drömt mardrömmar. Tårarna vägrar sluta rinna och jag känner mig så otroligt lämnad. Tack så mycket, tack så in i helvete. Tack för ingenting alls och tack för allt.
Jag är inte vresig, inte trött, inte fundersam. Jag är bara riktigt jävla genomledsen och förbannad. Jag kväver gång på gång mina skrik. Allt påminner mig om det, och det går bara inte att släppa. Fy fan för dig, och för alla minnen som vägrar ta sig ifrån min hornhinna. Fan för alla ord du sagt och fan för alla dagar jag tillbringade tillsammans med dig. Fyfan säger jag bara. Fy fan för dig, Fy fan vad jag saknar DIG!!! ..
:'\
Och snälla fråga inte vad det är som händer med mig, för jag har själv ingen aning. Kanske jag bara inser just nu...
Jag fattar fortfarande inte hur det kunde bli såhär, och inte heller vem jag ska fråga om varför?
Nyss fanns det en möjlighet, och jag skäms inte för den för jag vet att den existerade. Jag var rädd att samma sak som hänt förut skulle komma tillbaka mot mig, men med all respons jag kunde önska litade jag på det vi hade, för jag tvekar inte en sekund över att vi faktiskt hade någonting.
Kanske gick det för fort, kanske hann du aldrig riktigt förstå, men jag förstod och jag hade precis alla drömmar uppmålade i mina tankebanor. Jag hade aldrig varit så säker på någonting förut, men så händer det här. Exakt vad hände, egentligen?
Jag saknar det och det kan varken du, jag eller någon annan på något sätt få mig att undvika för en del saker är bara som de är. Förhastade slut brukar bli svåra att ta sig igenom men det är väl också sånt man får räkna med emellanåt, antar jag.
Jag kunde bara inte lämna det här oskrivet med tanke på hur dåligt jag mår av att bära på det. Att få lätta på hjärtat är väl något som gynnar oss alla individer titt som tätt. Men jag vet också att jag aldrig mått så bra i någon annans famn och jag vet inte om jag hade kunnat neka alla möjligheter igen, om de bara tittade frågande på mig. Jag vet verkligen inte det.
Att inte vilja tänka på det hela är något som plågar mig värre än bara själva tankarna, eftersom det finns så mycket att tänka på och så många människor som kan beröras av det. Men jag vet inte vad jag ska göra om jag inte får skriva att jag saknar dig, för det gör jag verkligen, så jag börjar bli tokig och galen
- Hur ska man kunna hålla igång något där kommunikationen verkligen spricker? - Hur ska jag kunna hitta något motsvarande, jag kommer aldrig att lyckas med det? - Hur ska jag veta om jag är välkommen eller inte när du inte ens kan lufta på luren, ett samtal?
Jag vill, jag kan och jag kommer göra det! Bara en tidsfråga handlar det om nu!
Vadå mitt beteende? Vem ska tala mig till rätta i mitt beteende? Jag förstår inte, vilket beteende överhuvudtaget? Om det är någon som behöver hjälp med sitt beteende så är det verkligen DU, professionel hjälp. Jag börjar fundera på om du lider av någon psykiskskada eftersom det är du som har ett beteende som inte är okej, det är du som inte för med sanningen, det är du som lever i din egna lilla bubbla och allt kretsar kring "hon", det är du som sårar människor med ditt sjukliga sätt att hålla på.
När ska du förstå vad du håller på att göra, när ska du inse att det inte är MITT FEL, jag har inget med dina handlingar att göra, det är du själv som gjort att du hamnat i denna situation. Visst jag får väll acceptera att jag är ett problem i ditt/ert lilla "bubbelliv" tillsammans men jag vägrar vara något "skylla på offer".
Är världen så blind att de inte ser de personer som far illa ut av det här, är det svårt att förstå när jag verkligen ignorerar, är det verkligen svårt att förstå att jag aldrig är hemma, är det svårt att förstå att jag vägrar vara med dem. Om jag hade blivit bemött på detta sätt hade jag förstått att något var fel, varför kan inte dessa människor se det? Eller är det möjligt att lögnerna bestiger mina ursäkter? Jag vet inte, men jag känner att jag måste göra något åt detta, ganska snart för det här håller inte. Jag skulle aldrig kunna stå ut med mig själv om jag splittrade en familj så här j*kla hårt och långsamt!
Eftersom min passion är skrivandet, speciellt när det gäller att skriva ner mina egna känslor, tankar, funderingar, åsikter om allt som händer och sker i mitt liv samt saker som berör mig på både positiva som negativa saker men som också i vissa fall kan vara väldigt röriga för personer som inte känner mig eller förstår hur jag menar. Det jag vill komma fram till är det trots allt är mina texter/känslor och jag vill inte att ni gör något annat än läser dem, alternatvit tar in och funderar för att slutligen fråga mig om det är oklarigheter.
Det jag skrev igår rörde till det för många personer. Men det brukar bli på detta vis när mycket svävar i mitt huvud. Texten igår handlade om fyra olika personer som hamnade i en och samma text för att klar göra det litegranna.
Du och jag har aldrig känt varandra särskilt väl. Vi visste inte om vad eller varför vi gjort saker innan vi träffades. Vi visste ingenting. Jag har aldrig egentligen vetat varför du gjort någonting, eller för vem du gjort det, eftersom de saker du valt att göra inte varit mänskliga. Ingen av mina vänner har någonsin förstått sig på dig, förstått varför du sagt det du sagt och varför du undvikit att säga saker du borde sagt för länge sedan.
Är det meningen att det ska göra såhär ont emellanåt? Att jag ska tvingas känna det jag känner och inte kunna visa det för någon/något, enbart för att jag inte längre orkar försöka? Har det hela tiden varit meningen att jag ska hålla fast vid någon jag tycker så mycket om, när personen i fråga aldrig förtjänat det? Kommer det för alltid vara så, eller är det här enbart saknad efter någon jag aldrig behövde? Efter någon som påstod sig aldrig ville ha mig?
Jag vet att du saknar mig och jag genomskådar dig hela, hela tiden. Även om jag aldrig kände dig, inte känner och aldrig kommer göra det och även om du spelar svår och transparent, så ser jag. Jag tvivlar inte på att jag är den enda som gjort det heller. Det finns inga logiska förklaringar för vem du är, för vad du gör eller vad du kommer att göra.
Men det finns en anledning till att man vill bli av med någon som man inte har grepp om, och allt handlar om sitt egna sätt att tänka. Du är annorlunda när du pratar med mig, och varken du eller din omgivning skulle aldrig kunna hantera det. Jag måste säga att du krossat många hjärtan beroende på att du faktiskt aldrig vågat gå emot strömmen, och så även mitt i mängden. För dig kanske det inte förändrar någonting, men för mig har det gjort det. Jag vet att jag också är annorlunda, att jag aldrig var som de andra. Att jag trots din ignorans någonstans ändå sorterades i ett eget fack.
Om du bara hade mod nog att försöka, mod att förstå vad du sysslar med.
