Är det värt de ?
Du och jag har aldrig känt varandra särskilt väl. Vi visste inte om vad eller varför vi gjort saker innan vi träffades. Vi visste ingenting. Jag har aldrig egentligen vetat varför du gjort någonting, eller för vem du gjort det, eftersom de saker du valt att göra inte varit mänskliga. Ingen av mina vänner har någonsin förstått sig på dig, förstått varför du sagt det du sagt och varför du undvikit att säga saker du borde sagt för länge sedan.
Är det meningen att det ska göra såhär ont emellanåt? Att jag ska tvingas känna det jag känner och inte kunna visa det för någon/något, enbart för att jag inte längre orkar försöka? Har det hela tiden varit meningen att jag ska hålla fast vid någon jag tycker så mycket om, när personen i fråga aldrig förtjänat det? Kommer det för alltid vara så, eller är det här enbart saknad efter någon jag aldrig behövde? Efter någon som påstod sig aldrig ville ha mig?
Jag vet att du saknar mig och jag genomskådar dig hela, hela tiden. Även om jag aldrig kände dig, inte känner och aldrig kommer göra det och även om du spelar svår och transparent, så ser jag. Jag tvivlar inte på att jag är den enda som gjort det heller. Det finns inga logiska förklaringar för vem du är, för vad du gör eller vad du kommer att göra.
Men det finns en anledning till att man vill bli av med någon som man inte har grepp om, och allt handlar om sitt egna sätt att tänka. Du är annorlunda när du pratar med mig, och varken du eller din omgivning skulle aldrig kunna hantera det. Jag måste säga att du krossat många hjärtan beroende på att du faktiskt aldrig vågat gå emot strömmen, och så även mitt i mängden. För dig kanske det inte förändrar någonting, men för mig har det gjort det. Jag vet att jag också är annorlunda, att jag aldrig var som de andra. Att jag trots din ignorans någonstans ändå sorterades i ett eget fack.
Om du bara hade mod nog att försöka, mod att förstå vad du sysslar med.
