Det första ljuset får vänta tills ikväll med att tändas.
Jag vet att Marabous nya choklad har blivit dissad av många, men jag tyckte att den smakade helt ok Men det krävs å andra sidan inte speciellt mycket för att charma en chokladälskare som mig :)
Jösses, vilket vinterväder vi har har idag! och tydligen ska temperaturen sjunka i veckan. Det verkar blir en vit 1:a advent för en gångs skull.
Den här bilden väcker många känslor! Det här var bara några få dagar innan flytten till huset! Det mesta kändes frid och fröjd. Vi kunde prata med varandra som familj. Fick många saker lovade, som till slut nu bara inte var värt ett skit. Jag frågesätter mig väldigt ofta hur det kunde bli så här, varför en människa kunde förstöra så lite men samtidigt så otroligt mycket! Alla tror väll att de är helt okej. Men det är verkligen inte det.
Då är det nämligen dags att börja jobba enligt fast tider/schema. Visserligen är jag bara extra personal men jag längtar efter att komma ut mer, för att klättra här hemma på väggarna börjar bli ganska trist. Ska bli både kul och spännande.
Förutom detta hotell i Barkarby så har jag även fyra andra jobb på gång. - Majola resturang konsult, där de ringer mig om de behövs resturangbiträden till olika resturanger i Stockholms län. - Cafe i Karlberg. - Bemanningsföretag inom resturang. - Eventföretag som hyr ut till fest.
Ibland är det bra att ha kontakter. Jag är väldigt tacksam för det. Alla dessa fem olika jobb har jag fått från samma person eller han har snarare fixat de åt mig. Som det ser ut just nu kan jag utöver mina fasta arbetstider i Barkarby få chans till att jobba varje dag nu framöver.
För några månader sen gav jag nästan upp efter ett antal månaders jobbsökanden. Det är nu jag insett att man verkligen behöver kontakter för att hitta ut i jobbvärlden annars är det bara en lång väntan. Jag har dessutom fått reda på att söka jobb genom att skicka in sin ansökan till ett jobb via internet är dödsdömt. Bättre att åka dit och visa upp sig och visa vem man är.
Snön har fortfarande inte slutat falla ner. Även fast jag tycker det är på tok för tidigt för snön att komma men det är trots allt lite mysigt när man sitter här inne när det är mörkt ute. Helst tycker jag snön borde komma dagen innan jul och försvinna efter julhelgen! Jag är inte alls någon vinter människa, tycker det bara är onödigt. Kallt, blöt och halt!
Kunde man få en bättre start än jag idag? Tror inte det! Nu sitter jag och väntar in min mamma som nyligen slutat jobbet. Hon har beställt baconlindad fläskfile med ost och vitlöksfyllning utav mig idag.
Ikväll får jag se vad jag hittar på, har några alternativ om man säger så. :)
Jag kan absolut ingenting göra. Kan bara vänta och se vad som händer just nu. Står helt maktlös och kan inte göra något överhuvudtaget. Jag har försökt men bara väntats av ignoration. Just nu ligger bollen hos någon helt annan och frågan är bara om den kommer kastas vidare eller om tystnaden besegrar?
Egentligen förstår nog många som känner mig vem jag menar. Kanske inte direkt vad han heter, eftersom det aldrig heller uppkommit här i bloggen, utan snarare för en del texter för ett tag sedan har riktats till just Honom. Jag tycker inte om att lämna ut för mycket, men jag ska försöka förklara detta konstiga drama lite mer kompakt än hur det kanske såg ut. Eller ser ut.. Det beror helt enkelt på hur man ser det nu för tiden.Hur jag ser det, hur du ser det och om det faktiskt existerade när vi tittade tillsammans.
Jag träffade honom för några sommrar sedan, på ett ställe där han kanske egentligen inte passade in. Kanske var det aldrig ens meningen att vi borde träffats från första början.. Jag kan än idag minnas hur han först fick mig att notera honom ganska snabbt. Att det räckte med en enkel vissling för att jag självsäkert skulle vända huvudet ditåt mot dig eftersom han inte alls gav mig något bra intryck.
Jag ville inte vara sårbar, men inget kändes rätt när jag skulle vänta på att vi skulle ses denna natten. Eller, kanske ska jag säga nätterna, eftersom det var mer än en sådan som vi spenderade tätt intill varandra ute i sommarnätterna. Min allra första riktiga förälskelse en sommar för något år sedan. Det var inte lätt mellan oss. Kanske inte en enda gång, egentligen. Vi har båda testat varandras förmågor genom att vrida ur den andres känslor som en trasa man torkat smutsiga bänkar med. Vi har förstört varandra till grunden och vi har känt mer än vad vi velat utge oss för att känna. Du är en av de jag förstått mig minst på, men också en av de jag senare kunnat läsa rakt av. Du är en av de som mina känslor länge kretsat runt, trots att varken du eller jag någon gång egentligen förstod varför. Men nu?
Kanske var det inget speciellt med oss överhuvudtaget eller så var det något oerhört speciellt som aldrig ens försvann? och kanske borde inte det som hände faktiskt inträffat? Det vi kan lära oss av alla problem, var att det som hände faktiskt inträffade och att vi kanske också skulle erkänna alla de där bubblorna som befann sig i magen. Jag var kär i dig alldeles för länge, kanske till och med undermedvetet när det inte ens var vi, du och jag. Kanske var det aldrig till fullo den där sommaren vi började träffas, ett misstag? Behövde vi inte varandra den där gången, på något sätt eftersom vi bara förstörde varandra, vad handlade det om? Har det alltid varit jag som inbillat mig respons från din sida, eller har det du skrivit, sagt och demonstrerat upp alltid betytt någonting? Klart det har eftersom jag trodde på dina ord om känslorna. Jag tvivlar inte på att du känt något du också.. Utan tror istället bara det faktum att du var för feg för att våga stå för det och för vad du gjorde. Bara för att det alltid var den lättaste vägen att hålla tyst? Bara för att du aldrig tidigare varit van att kämpa för någonting? vad vet jag?
Jag tror och vet att du inte är som du var då och det gör mig så glad.
Ett tjugotal dokument på bara en enda dator, fulla med konversationer mellan oss båda. Säkert ett tiotal fyllda anteckningsblock med tankar som rör dig och flera hundra dokument som förklarar mina känslor. Jag hatar att inse hur jävla lång tid vi låtit det här gå. Hur många gånger vi båda ändrat våra åsikter och hur många gånger vi förnekat våra känslor gentemot varandra. Varför lät vi bara inte naturen få ha sin gång? Varför lät vi inte bli att komma emellan och plocka sönder varandra fullständigt? Att genom raka ryggar, självsäkra blickar och menande ansiktsuttryck förvärra situationen för den andre?
Jag kan inte låta bli att undra om vi någonsin lärde oss något av det här. Om vi fick ut något av att bete oss som vi gjort sedan vi först träffade varandra.. Jag vet inte alls om jag mått bättre av att försöka få dig falla på knä, be om ursäkt eller prata skit om allt som har haft med dig att göra... Vet du?
en månad till jul =))) vet inte riktigt hur jag känner över det ännu!
Vilket ruskväder det är ute! Man måste hålla i lillungen för han var nära på att blåsa iväg igår kväll. Idag har jag bara tagit det lugnt samt försökt få tag i chefen som tydligen har fel nummer till mig. Nu får vi se när hon hör av sig!
Har idag även startat krig eller fred! Vilket av de vet jag inte ännu eftersom jag inte har fått något reaktion ännu. Jag har nämligen sänt iväg ett mejl till en person som vänt upp och ner på mitt liv, förstört min kontakt till familjen och bara allmänt varit ett stort problem! Jag hoppas hon får en tankeställare nu eftersom jag skrivit ner allt nu exakt som det varit om hur jag tänker, känner och blivit utsatt för.
Men det gör fortfarande lika ont att vi glider isär. Främst för att du inte visar lusten att göra någonting åt det. Jag har försökt prata med dig, frågat hur du mår, och efter varje gång med samma svar tillbaka har jag tröttnat. Tänk på det nästa gång jag inte svarar när vi pratar, eller när jag inte längre visar samma vilja att träffa dig. Jag tröttnade, med förutsättningen att du bortprioriterat mig alldeles för länge. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte längre tar tag i det heller. Du vet innerst inne att allt handlar om att ge och ta, och att du inte ger mig annat än ångest borde du själv förstått redan innan jag sa det till dig. Tack för allting, men jag står inte upp för någon som inte gör det för mig. Jag känner inte igen dig längre.. Och det gör ont. Kanske mer ont än vad du vill förstå.
Jag har nog alltid varit en relativt snäll tjej. En tjej som pratar med de som är utanför, hon som står upp för sina vänner och hon som alltid finns där om det är något. Jag har alltid varit tjejen som råkat bli för mycket, som skrattat för högt och som gjort fel saker, men jag har alltid funnits där, även när jag i en del fall kanske egentligen borde tänkt mer på mig själv.
Men jag har tröttnat på att höra av mig, att fråga hur de jag bryr mig om mår och att hela tiden ödsla tid på människor som ALDRIG försöker eller ger något tillbaka. Som aldrig frågar mig hur jag mår, vad jag gör nu för tiden och som inte heller ställer upp för mig när jag för en gångs skull ber om lite uppbackning efter allt jag faktiskt gjort för dessa människor.
Det stör mig att jag mår dåligt av det. Att jag frågar mig själv vad som hände och varför vi gled isär, men det är helt ärligt talat inget jag har tid och ork för nu. Vill man behålla mig som sin vän, får man faktiskt också visa det. Det är inte helt okej att höra av sig när lusten till att göra det infinner sig. Är man vänner så är man det.. Så är det bara.
Hur vore det om man kunde se saker för vad de är? Uppblåsta, idiotiska, självgoda och enformiga? Hur vore det om man inte alltid påminde sig själv om det bra man fått ut av dem innan de blev dåliga, eller om man faktiskt kunde förstå hur det påverkar oss negativt?
Jag är rent ut sagt värdelös på att sluta tänka. Jag tänker på saker hela tiden vilket gör att jag aldrig kan koppla av eller släppa det jag så gärna vill slippa ha i tankarna. Jag hatar att jag är så naiv och att jag förväntar mig så mycket mer av andra än de kan uppnå. Det är dags att jag istället för att sänka kraven, hitta någon som åtminstone kan leva upp till hälften av dem.
Ett förhållande är som ett glas när du väl tappar det så går det sönder. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker limma och laga det för det kommer alltid finnas sprickor. Vad man måste bestämma sig för är om man vill ta ett nytt glas, eller om man vill dricka ur det spruckna och riskera att skära sig
Livet borde levas baklänges! Det mest orättvisa med livet är att det slutar med döden! Det borde vara precis tvärtom. Man borde dö först, så var det avklarat. Sen bor man på ett ålderdomshem. Man blir utsparkad därifrån för att man är för frisk, hämtar ut pensionen och när man börjar arbeta får man en guldklocka första dagen. Man jobbar i 40 år tills man är ung nog att njuta av ungdomens sorglösa behag. Dricker sprit och partajar och så är det tid för högskolan. Så småningom har man kommit ända till småskolan. Att bli en liten unge och leka utan att behöva ta ansvar. Sedan blir man baby och tillbringar de sista nio månaderna i spa med lyx som centralvärme och matleverans. Sen slutar det hela med en orgasm!
Det finns två sorters människor här i livet. den ena säger att man ska vara ute och "leva livet" (ragga, sex, resa, festa) helt enkelt leva livet till fullo. Sen finns det den andra som bara vill ha en person kring sig, en person som alltid finns där för en, en person som aldrig sviker en, en person du alltid kommer kunna vända dig till där du kan känna dig älskad, omtyckt, värdefull, och massa andra känslor, en som du kan berätta allt för, en du kan ge och få kärlek och respekt ifrån.. KÄRLEKEN!
Djuren i djungeln har det inte så lätt alltid. Vi kan ta lejonet t ex djungelns konung, när han en gång skulle ta sin middags lur. Han hade precis slumrat till när han vaknade av en ljudlig smäll och de upprepades ett par gånger. Till slut blev lejonet förbannad och gav sig iväg för att se vad som höll honom vaken. Han kom till en glänta där elefanten Jumbo stod och såg allmänt sorgsen ut.
- Håller dem där jävla smällarna dig också vaken? undrade lejonet. - Det är nog mitt fel, sa Jumbo. Jag håller nämligen på att pippa apor och varje gång det går för mig, så spricker dem.
Allt medan vi blir äldre, lär vi oss att vissa personer som vi trodde att aldrig skulle strunta i en, helt säkert gör just det en dag.
Hjärtat kommer att brista, troligen mer än en gång och det blir svårare för varje gång. Även om man kommer att ha sönder hjärtan kom då ihåg hur det kändes när ditt eget gick i bitar.
Man söker säkert tröst hos en ny älskare, på grund av vad den förra låtit dig gå igenom. Kommer att gråta över att tiden går för snabbt och med tiden kommer du att förlora någon du älskar.
Så, ta för många foton, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad, för om du så bara grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka.
Det är dags att inse det faktum att ingen av er har något som någon annan inte kan ge mig. Att du, eller de andra två inte på något sätt är unika och att jag alltid förtjänat någon som faktiskt jagar mig istället för den ignorans jag blivit tilldelad.
Jag behöver inte någon som trycker ned mig. Någon som får mig må sämre, eller någon som agerar överman. Även om jag alltid attraherats till den dominanta typen, klarar jag inte av hur mycket skit som helst. Jag är medveten om att jag också är viktig, och jag är inte tjejen som i slutändan klarar av att bli trampad på, även om det hänt alltför många gånger.
Jag står inte för att jag besitter någon slags skönhet och jag tycker inte att jag ser särskild ut. Ofta vill jag inte ens erkänna att jag är okejsnygg. Men jag gillar min personlighet med tanke på att jag alltid fått mer positiva kommentarer om den jag är, än negativa. Jag gillar att jag har förmågan att bry mig om, stötta, faktiskt förlåta, och kanske allra mest att tänka. Jag är ingen tjej dömd att befinna mig i skiten och tänker därför inte låtsas som om det är något jag förtjänar. Även om jag väldigt sällan är nöjd med mitt utseende, så tänker jag inte tro att jag inte är förtjänt av det jag vill ha. Jag är värd det, och ibland kanske ännu lite mer än så. För att jag är jag och för att jag är viktig.
Är det inte förunderligt att vi, efter att ha nått klimax i hög självkänsla, också ofrivilligt spenderar den? Som fanatikern ständigt inställd på att köpa skor köper mer än hon behöver, eller som tiden förgäves rinner ur våra händer?
Är det inte fel att vi som allra mest nöjda med oss själva tar ut glädjen på medmänniskor, för att sedan stanna upp och inse att man gjort samma dumma misstag igen? Att man än en gång fastnat i en fälla eller upptäckt att Amors pilar träffat just en själv?
Jag talar naturligtvis om att bli kär (om detta nu kan klassas som naturligt.) Varför blir man kär när man till fullo är nöjd med allt man företagit sig och kämpat ihop under perioder som kan resultera i månader, år och kanske till och med decennier? Jag vet faktiskt inte. Det tycks vara mer bakom det vi alltid trott vi sett. Jag är i varje fall trött på att bli kär när jag återigen börjat älska mig själv. Finns det någon möjlighet att undvika hela processen så ska jag ta den nästa gång. För min egen skull och ingen annans.
Jag stod där i brist på något att göra. Jag hade inte väntat mig att träffa dig den där kvällen. Att bli bemött av ditt leende, din röst eller din beröring. Vem kunde ana att du skulle dyka upp sådär plötsligt, efter veckor av ignorans mot varandra?
Jag hade inte väntat mig att du skulle hälsa. Att du skulle våga eller att du skulle ha styrkan till det. Istället överdrev du, spelade över och visade dig överlägsen precis som du brukar agera när du inte vet hur du ska bete dig. Även om jag som utomstående vet att du innerst inne kanske inte riktigt besatt den självsäkerheten.
Det var aldrig jobbigt att se dig, men jag slutade tänka när jag först såg ditt ansikte. Jag sa saker jag inte själv borde uttalat mig om, då du kom emot mig. Jag förstod inte heller att du stått framför mig förrän du inte längre befann dig där och jag nyper mig fortfarande i armen av ren förvirring. Turbulens i mina tankegångar för att du stannade upp och pratade och för att jag motvilligt nog måste erkänna att du såg lika förvirrad ut som jag gjorde. Om inte än mer.
Är det här tacken eller? Jag trodde så mycket mer om dig! Förstår inte hur du kan göra något sånt här. Säga massa saker till dina vänner som inte alls stämmer? Vad får du ut av det? Uppmärksamhet eller? Varför skulle jag inte tillåta dig ha ett privatliv, varför skulle jag varit otrogen och varför skulle alltid hålla koll på dig? Hmm jag känner inte igen något av det där. Inget av dessa ord har kommit från min mun. Jag skulle såra mig själv mer än dig om jag skulle ljuga eller vara otrogen! Just nu känns det som att de var det rätta att det tog slut för några veckor sen. Jag förstår inte riktigt vad du får ut att göra på det här viset.
Om det ska vara på det här viset, vem var de som inte tillät vem har ett privatliv, vem var det som höll koll på vem, vem var de som satt och listade ut lösenord till min data, facebook o.s.v, vem var de som höll koll på alla killar jag kände och som la till mig på facebook??? Vem var det??? JOOO DUUU!
Nog om detta! Känns som sagt bara rätta att det blev som de blev för några veckor sen. NU ska jag fixa iordning mig litegranna och sen fira min födelsedag igen. Hare gött
Jag vill vara stark nu. Visa att jag inte bryr mig om ditt just nu ganska barnsliga agerande eller vad du gör när inte jag är där. Jag vill skriva något särskilt som får dig att tänka efter, som får dig att ha den där gnagande ångesten på dina axlar tills du faktiskt hör av dig och bekräftar att allt är okej.
Jag vill göra något stort. Visa upp vad du kunde skött bättre och förklara vad jag inte tycker om, men allt vore så mycket lättare om jag kunde urskilja det. Jag vill visa för dig, få dig att förstå.. Även om allt vore så mycket lättare med bara lite sunt förnuft från din sida. Jag vet ingenting just nu, mer än att jag inte vill ha det som det är. Jag är inte typen som ger upp men är det såhär det ska vara tänker jag inte stå kvar likadant längre. Jag ger upp nu, inofficiellt. För min egen skull tills allt blir bättre. Jag tror faktiskt att jag mår bäst av det nu. Tills du visar samma iver, glöd och entusiasm igen. Om det någonsin händer igen.
Ibland måste man vara envis och göra vad som krävs för att få sin vilja igenom. Man kan inte ge upp hur lätt som helst för att något faller ur händerna på en någon enstaka gång. Det handlar om att resa sig igen, och att ha kraften att kämpa vidare även om det är motvind. För vi kan alla överträffa oss själva, när vi bara insett det faktum att det går.
Man brukar säga att det som göms i snö kommer upp i tö. Det cyniska är hur människor bedrar mig innan ovädret klampar in, och att jag upptäcker det då det precis börjat. I det här fallet så kanske "Karma is a bitch and what comes around, goes around" passar lite bättre dock. För det verkar inte spela någon roll hur man handlar eller vad som lovas att inte tas upp, eftersom sanningen alltid verkar komma komma fram med tiden.
Är det inte jävligt att man sätter sin tillit på personer som aldrig behärskat den? Hur löften kan behandlas så fel när det når fel händer? Då de man trott ska stå upp för dig antingen gör något radikalt du efter en lång tid (eller kanske aldrig) får veta, eller kanske istället håller käften när de borde sagt något? Nej, idag är jag besviken på mina s.k närståendes lojalitet som har påvisat sin ickeexistens. Kanske är det meningen att man faller i bitar för att någon gång bli hel igen..
"Love has to wait", så är det nog. Frågan är bara hur länge man ska prövas, såras och plågas av kärlekens alla dåliga sidor, innan man faktiskt får ta del av den där känslan när det äntligen blir något av det.. Den erfarenhet av kärlek som jag har är inget vidare. Misslyckade kärleksaffärer som i slutändan bara lett till misär och allmänt hjärtekross. Men det är dagar då mörkret tilsammans med kylan kryper på och då man tvingas spendera denne alldeles ensam man förstår vilken påtaglig skillnad det hade varit med ytterligare en till närvarande i rummet.
Här ligger jag igen, någonstans ibland alla tankar utan någon som helst möjlighet att bringa klarhet. Jag kan inte sova och jag kan inte släppa det faktum att jag gjort något jag lovat mig själv att undvika att göra. Jag har vänt på mig, legat både under och över täcket men inget verkat hjälpa just nu. Jag är helt enkelt för klarvaken för att sova, men alldeles för omtumlad för att kunna få ut något positivt av det. Jag kan inte sluta tänka. Tänka på dig. Tänka på vad vi gjort och kunnat göra men som inte blivit av. Jag kan inte sluta tänka på vad du gör just nu och varför du gör det. Om det kanske finns en liten chans till att du fortfarande ligger och tänker på mig också. Och isåfall varför..
Ibland måste man tänka bort sin nervositet och istället gå in med allt man har utan rädslan att förlora. Man måste kunna urskilja vad saker vore om de genomfördes så som man på pricken planerat att de skulle, och hur det skulle resultera i om det helt enkelt inte höll sig till det man först fastställt.
Det är svårt att släppa nervositet som ständigt gnager mellan hjärtslagen och som dessutom uppenbarar sig som brutala slag i magen, men man måste kunna se saker för vad de är, istället för att ta dem för vad de kan bli. Man måste emellanåt kunna se saker i nuläget och inte för var de varit eller kommer utvecklas till.. Men ikväll är det svårare än det någonsin varit förut.. För ikväll slår hjärtat ett extraslag utan att jag egentligen vill det. Ikväll är inte som alla andra kvällar.. Ikväll är en kväll då hjärtat slår lite extra hårt och slagen i magen blir till sparkar som får mig tappa andan. Gång på gång och om igen. Frågan är om det varit värt besväret.
Var jag på idag, ända borta vid Globen tog jag mig fram och tillbaka till. Det gick strålande för mig, nu sitter jag här med ett antställningsbevis och bara väntar på att börja jobba. Jag är numera på papper en tillgänglig resturang och krogbiträde och snart även extra som konferansvärdinna! Otroligt skönt är det, som jag har väntat på att något skulla lysa upp min tillvaro. Nu är det bara lite småfix med adressändring och liknande. Men det går fort. Jag är äntligen på rätt sida om banan just nu!
Fasiken denna vecka började riktigt bra trots allt, hoppas den förblir så här. Vilket jag inte tvivlar en sekund på! Nu är det snart för en utbjuden middag.
Om en vecka fyller jag år och imorgon ska jag på en arbetsinterjuv. Vilket betyder att jag kommer vara tillgänglig för jobb inom resturang, skola, cafeer, barer och hotell i hela Stockholms området dygnet runt! Ska bli oerhört skönt att få jobb och jag hade aldrig fått det här om det inte vore för nära kontakter! Har länge sökt jobb nu utan något vidare resultat, känns som att man börjar klättra på väggarna här. Vill ut nu nu nu!
