Jag stod där i brist på något att göra. Jag hade inte väntat mig att träffa dig den där kvällen. Att bli bemött av ditt leende, din röst eller din beröring. Vem kunde ana att du skulle dyka upp sådär plötsligt, efter veckor av ignorans mot varandra?

Jag hade inte väntat mig att du skulle hälsa. Att du skulle våga eller att du skulle ha styrkan till det. Istället överdrev du, spelade över och visade dig överlägsen precis som du brukar agera när du inte vet hur du ska bete dig. Även om jag som utomstående vet att du innerst inne kanske inte riktigt besatt den självsäkerheten.

Det var aldrig jobbigt att se dig, men jag slutade tänka när jag först såg ditt ansikte. Jag sa saker jag inte själv borde uttalat mig om, då du kom emot mig. Jag förstod inte heller att du stått framför mig förrän du inte längre befann dig där och jag nyper mig fortfarande i armen av ren förvirring. Turbulens i mina tankegångar för att du stannade upp och pratade och för att jag motvilligt nog måste erkänna att du såg lika förvirrad ut som jag gjorde. Om inte än mer.