Ju mindre man jag förväntar mig, gör att det gör mindre ont
Jag hade en liten tanke. En tanke om att faktiskt ge upp inombords. Inofficiellt och rakt av. Lätt, strikt och rakryggat.
Jag hade en tanke på att låta det bli verklighet. Att faktiskt släppa på saker och ting för att inte bli lika besviken om det i framtiden skulle uppkomma oanade situationer. Jag hade en teori om att inget fenomen skulle vara otänkbart eller undanskjutet, eftersom jag, oavsett hur mycket jag än riktar in mig på något, inte vet vad som kommer att inträffa.
Så ikväll ger jag upp. Inombords och för att inte verka för angelägen. Jag är lite oberörd och lite mer passiv för att jag inte orkar sätta varenda tanke till något som jag i slutändan faller isär av. Jag håller mig till nuet jag inte greppat ännu, för att i hopp om att det med, eller kanske utan lycka involverat, faktiskt kommer att ordna sig på något sätt.
