Egentligen förstår nog många som känner mig vem jag menar. Kanske inte direkt vad han heter, eftersom det aldrig heller uppkommit här i bloggen, utan snarare för en del texter för ett tag sedan har riktats till just Honom. Jag tycker inte om att lämna ut för mycket, men jag ska försöka förklara detta konstiga drama lite mer kompakt än hur det kanske såg ut. Eller ser ut.. Det beror helt enkelt på hur man ser det nu för tiden. Hur jag ser det, hur du ser det och om det faktiskt existerade när vi tittade tillsammans.

Jag träffade honom för några sommrar sedan, på ett ställe där han kanske egentligen inte passade in. Kanske var det aldrig ens meningen att vi borde träffats från första början.. Jag kan än idag minnas hur han först fick mig att notera honom ganska snabbt. Att det räckte med en enkel vissling för att jag självsäkert skulle vända huvudet ditåt mot dig eftersom han inte alls gav mig något bra intryck.

Jag ville inte vara sårbar, men inget kändes rätt när jag skulle vänta på att vi skulle  ses denna natten. Eller, kanske ska jag säga nätterna, eftersom det var mer än en sådan som vi spenderade tätt intill varandra ute i sommarnätterna. Min allra första riktiga förälskelse en sommar för något år sedan. Det var inte lätt mellan oss. Kanske inte en enda gång, egentligen. Vi har båda testat varandras förmågor genom att vrida ur den andres känslor som en trasa man torkat smutsiga bänkar med. Vi har förstört varandra till grunden och vi har känt mer än vad vi velat utge oss för att känna. Du är en av de jag förstått mig minst på, men också en av de jag senare kunnat läsa rakt av. Du är en av de som mina känslor länge kretsat runt, trots att varken du eller jag någon gång egentligen förstod varför. Men nu?

Kanske var det inget speciellt med oss överhuvudtaget eller så var det något oerhört speciellt som aldrig ens försvann? och kanske borde inte det som hände faktiskt inträffat? Det vi kan lära oss av alla problem, var att det som hände faktiskt inträffade och att vi kanske också skulle erkänna alla de där bubblorna som befann sig i magen. Jag var kär i dig alldeles för länge, kanske till och med undermedvetet när det inte ens var vi, du och jag. Kanske var det aldrig till fullo den där sommaren vi började träffas, ett misstag? Behövde vi inte varandra den där gången, på något sätt eftersom vi bara förstörde varandra, vad handlade det om? Har det alltid varit jag som inbillat mig respons från din sida, eller har det du skrivit, sagt och demonstrerat upp alltid betytt någonting? Klart det har eftersom jag trodde på dina ord om känslorna. Jag tvivlar inte på att du känt något du också.. Utan tror istället bara det faktum att du var för feg för att våga stå för det och för vad du gjorde. Bara för att det alltid var den lättaste vägen att hålla tyst? Bara för att du aldrig tidigare varit van att kämpa för någonting? vad vet jag?

Jag tror och vet att du inte är som du var då och det gör mig så glad.