"Love has to wait", så är det nog. Frågan är bara hur länge man ska prövas, såras och plågas av kärlekens alla dåliga sidor, innan man faktiskt får ta del av den där känslan när det äntligen blir något av det..  Den erfarenhet av kärlek som jag har är inget vidare. Misslyckade kärleksaffärer som i slutändan bara lett till misär och allmänt hjärtekross. Men det är dagar då mörkret tilsammans med kylan kryper på och då man tvingas spendera denne alldeles ensam man förstår vilken påtaglig skillnad det hade varit med ytterligare en till närvarande i rummet.

Äsch.. glöm det. Jag är bara gnällig idag eller?