Jag har nog alltid varit en relativt snäll tjej. En tjej som pratar med de som är utanför, hon som står upp för sina vänner och hon som alltid finns där om det är något. Jag har alltid varit tjejen som råkat bli för mycket, som skrattat för högt och som gjort fel saker, men jag har alltid funnits där, även när jag i en del fall kanske egentligen borde tänkt mer på mig själv.

Men jag har tröttnat på att höra av mig, att fråga hur de jag bryr mig om mår och att hela tiden ödsla tid på människor som ALDRIG försöker eller ger något tillbaka. Som aldrig frågar mig hur jag mår, vad jag gör nu för tiden och som inte heller ställer upp för mig när jag för en gångs skull ber om lite uppbackning efter allt jag faktiskt gjort för dessa människor.

Det stör mig att jag mår dåligt av det. Att jag frågar mig själv vad som hände och varför vi gled isär, men det är helt ärligt talat inget jag har tid och ork för nu. Vill man behålla mig som sin vän, får man faktiskt också visa det. Det är inte helt okej att höra av sig när lusten till att göra det infinner sig. Är man vänner så är man det.. Så är det bara.