Är det inte konstigt hur människor kan förvåna en? Hur man näst intill tvingas leva i trångsynt förvåning? Hur man hela tiden tror människor ska bete sig bättre än vad de i framtiden visar sig göra?

Vi människor ser inte det som händer bakom våra ryggar, och kanske är det logiskt, eftersom det aldrig är meningen att man faktiskt ska få veta. Det händer ju trots allt utanför vårt medvetande, utanför det vi praktiskt taget ens anar och allt beroende på att de som pratar om oss känner oss för väl. Och är det inte konstigt? Konstigt för att människor man alltid värderat högt plötsligt pratar skit om vad man sagt eller gjort, och ännu konstigare för att de vet att man hela tiden respekterat dem?

Vad är grunden till detta ständiga baktalande? Till att man nedvärderar någon som ser upp till en? Att man måste framföra sin/sina fakta/åsikter om hur någon gjorde eller inte gjorde si eller så? Jag har inga baktankar med att skriva det här. Inget egoismbudskap om att jag är bättre än andra ligger bakom att jag skriver det här överhuvudtaget. Allt handlar om att jag fått se så otroligt mycket dåliga sidor av båda människor som står mig nära och de som jag inte känner.

Och hur mycket jag än vriden och vänder på det för att hitta någon slags logisk förklaring så går det inte. Jag förstår inte.