Jag tror inte jag bryr mig längre...

Men det gör fortfarande lika ont att vi glider isär. Främst för att du inte visar lusten att göra någonting åt det. Jag har försökt prata med dig, frågat hur du mår, och efter varje gång med samma svar tillbaka har jag tröttnat. Tänk på det nästa gång jag inte svarar när vi pratar, eller när jag inte längre visar samma vilja att träffa dig. Jag tröttnade, med förutsättningen att du bortprioriterat mig alldeles för länge. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte längre tar tag i det heller. Du vet innerst inne att allt handlar om att ge och ta, och att du inte ger mig annat än ångest borde du själv förstått redan innan jag sa det till dig. Tack för allting, men jag står inte upp för någon som inte gör det för mig. Jag känner inte igen dig längre.. Och det gör ont. Kanske mer ont än vad du vill förstå.





Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Trackback