En självkänslas allra värsta bov.

Är det inte förunderligt att vi, efter att ha nått klimax i hög självkänsla, också ofrivilligt spenderar den? Som fanatikern ständigt inställd på att köpa skor köper mer än hon behöver, eller som tiden förgäves rinner ur våra händer?

Är det inte fel att vi som allra mest nöjda med oss själva tar ut glädjen på medmänniskor, för att sedan stanna upp och inse att man gjort samma dumma misstag igen?  Att man än en gång fastnat i en fälla eller upptäckt att Amors pilar träffat just en själv?

Jag talar naturligtvis om att bli kär (om detta nu kan klassas som naturligt.) Varför blir man kär när man till fullo är nöjd med allt man företagit sig och kämpat ihop under perioder som kan resultera i månader, år och kanske till och med decennier? Jag vet faktiskt inte. Det tycks vara mer bakom det vi alltid trott vi sett. Jag är i varje fall trött på att bli kär när jag återigen börjat älska mig själv. Finns det någon möjlighet att undvika hela processen så ska jag ta den nästa gång. För min egen skull och ingen annans.





Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Trackback